Ni är ändå guld värda

Tack, Tre Kronor - nu tror jag på er igen

HOCKEY

WIEN

Idrott handlar egentligen bara om en enda sak. Att inte vika ner sig.

Vi kan tala om att idrott bara handlar om att vinna men det är inte sant. Idrott handlar om att inte vika ner sig. Tre Kronor vek inte ner sig.

Tre Kronor förlorade så att man återigen blev stolt över Sveriges hockeylandslag.

Känn er stolta Det blev visserligen förlust i semifinalen mot Tjeckien, men Tre Kronors insats i VM visar ändå att framtidstron på svensk hockey är tillbaka. "Det här gänget har återupprättat svensk hockey" skriver Lasse Anrell.
Foto: GETTY IMAGES
Känn er stolta Det blev visserligen förlust i semifinalen mot Tjeckien, men Tre Kronors insats i VM visar ändå att framtidstron på svensk hockey är tillbaka. "Det här gänget har återupprättat svensk hockey" skriver Lasse Anrell.

Att det är värdelöst att förlora är egentligen en amerikansk uppfattning där man en gång hittade på tesen att andraplatsen egentligen inte existerar utan bara är en uppfinning för att trösta förlorare.

Jag tror inte det stämmer.

Man kan förlora på så många sätt. Man kan vika ner sig som mot tjeckerna förra året i World Cup och förvandla hela sin idrottsliga existens till en sorts skam. Man kan lalla och tro att man är världsmästare fast man inte ens kan slå Vitryssland - som i OS.

Och man  kan förlora som i går.

Det var en förlust som ingen behöver skämmas för.

Bengt-Åke Gustafsson sa efter matchen att han tyckte det svenska laget var starkare - särskilt i sudden death. Jag är benägen att hålla med honom. Jag har hört landslagscoacher säga såna saker förr men då har det oftast varit skitsnack. En dålig ursäkt för tafflig coachning och förlorarmentalitet. Men den här gången stämde det.

Det var synd om Tre Kronor

Tre Kronor skapade åtminstone tre bra lägen i förlängningen där Henrik Zetterbergs nästan helt rena skottläge var det bästa. Han kunde avgjort och det kunde sedinarna.

Istället kom Radek Dvorak och sköt ett skott mellan benen på Christian Bäckman rakt upp i krysset bakom Henrik Lundqvist och domaren viftade visserligen wash out direkt men han lät en videobedömning avgöra.  Det var mål. Men det kunde lika gärna varit mål på Zetterbergs läge eller på flera bra chanser i tredje perioden. Mattias Weindhandls var kanske den allra bästa.

Var det synd om Tre Kronor?

Ja, verkligen. Jag kände så mycket med det här stolta gänget som drog till Österrike och visste att de skulle jämföras med sin egen historia av guld och framgångar samtidigt som de skulle ha det senaste årets alla jobbiga händelser som en ryggsäck stor som femhundraelva Globen att bära på. Jag tycker synd om dem för att de var så nära men ändå inte fick uppleva den där stora triumfen det hade inneburit att kunna kasta av sig den där ryggsäcken handgripligt.

Nu tycker jag ändå att de gjorde det.

Jag tror att den svåra perioden är över nu. Det här gänget har återupprättat svensk hockey. Vi saknade flera bra spelare men vi spelade ändå jämnt med de stora nationerna. Och vi vek aldrig ner oss. De förlorade mot USA men det var en förlust de hade råd med. Sånt räknas inte.

Den stora stunden i går var naturligtvis kvitteringen till 2-2 som var ett makalöst vackert mål. Ett sånt som bara görs av irrationella spelare på en mycket hög nivå. Henrik spelade pucken från bakom mål bakom sin egen rygg till en totalt fri Daniel Sedin framför målet. Tjeckerna blev totallurade.

Det var slutet på ett bländande powerplay och det var ett sånt inslag som - om det blivit matchavgörande - skulle spelats tusentals gånger på tv som ett minne och en hägring från ett VM 2005.

Målet med ohyggligt stort M från VM i Wien.

Nu blir det inte så. Men det var stort ändå.

Många var strålande

Sedinarna har varit strålande hela turneringen liksom spelare som Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Samuel Påhlsson, Thomas Rhodin, Jonathan Hedström, Ronnie Sundin, Magnus Johansson, Peter Nordström, Jörgen Jönsson och Mikael Samuelsson. Nästan hela laget, alltså, och där fanns också det största utropstecknet av dem alla - målvakten Henrik Lundqvist.

Han har inte varit fem plus. Han vågade inte försöka vara fem plus utan ha safade och stod kvar inne i målgården mer än man är van. I går gick han lite, lite längre ut och spelade mera så som han brukar. Det gjorde honom bättre. Han har gjort sin första stora turnering och nu är han en världsmålvakt.

Betyg: fyra plus. Fyra starka plus.

Världsmålvakt kommer han att vara många år till. De lag som har chansen att vinna i de här täta turneringarna har de bästa målvakterna. Annars är det överhuvudtaget ingen idé att försöka. Sverige har inte haft världsmålvakter de senaste åren. Men nu är vi med igen. Tack för det, Henke.

Godkänt, Bengt-Åke

Bengt-Åke Gustafsson då?

Han får godkänt. Han har haft ett gott humör, han har talat med media på medias språk och med spelarna på spelarnas språk. Det räcker en bit. Han har coachat relativt aktivt.

Men framförallt skapade han ett lag av det här nästintill b-betonade svenska laget. Han kom på genidraget att sätta sedinarna med Mikael Samuelsson, ett drag som tog dem hela vägen från sarghörnen till skottsektorn.

Och han lät Lundqvist stå varenda match.

Det var kanske det allra viktigaste beslutet.

Nu återstår bara för Bengt-Åke till nästa säsong att visa att han är vinnare också. Fram tills dess kan han

trösta sig med att Tre kronor har ett lag igen. Och att Tre Kronor har en coach igen.

Och att Tre Kronor gav svenska folket en fullständigt sanslös hockeyrysare den här sena, lite sorgliga men ändå väldigt lyckliga lördagskvällen i Wien.

Tack, Tre Kronor.

Nu tror jag på er igen.