Bank: Som ett fett, blått godståg

HOCKEY

JÖNKÖPING. Jag heter Simon Bank och är 34 år.

Min svaghet som hockeykrönikör är att jag fick googla fram att HV 71 är svenska mästare.

Min styrka?

Att jag begriper att jag just sett dem hitta allt som krävs för att bli det igen.

Överlägsna Martin Thörnberg gjorde tre mål för HV 71. ”Match två av den här kvartsfinalserien var inte en utklassning vilken som helst,” skriver Simon Bank.
Foto: Foto: Kai rehn
Överlägsna Martin Thörnberg gjorde tre mål för HV 71. ”Match två av den här kvartsfinalserien var inte en utklassning vilken som helst,” skriver Simon Bank.

För nio år sen skrev jag min första krönika om hockey i den här tidningen.

Jag skrev så här:

”Hockey är porr. Bandy är kärlek”.

Väldigt välfunnet. Klatschigt. Reklambyrå-rappt. Men efter en dag med HV 71 i Kinnarps arena, efter sjuka 7–0 mot

Timrå, känner jag att jag borde förtydliga en sak:

Det är ju inget fel på riktigt bra porr.

Jag sändes alltså iväg till Jönköping, så att Mats Wennerholm skulle kunna se den riktiga världen.

Det kändes fint. Jag var laddad. Lite bitter över att missa Sunderland–Spurs och Genoa–Inter – men laddad.

Inte ställa sig och skrika

Så här är det: Jag gillar hockey. Jag älskade sporten när den präglades av det nyfikna intellektet hos en sån som Leif Boork, när Lasse Falks Djurgården var taktiska styrgenier, när en ishall var en ishall och en klubb en klubb.

Det första jag såg i Jönköping – mitt bland popcorn och vadderade säten – var en klack som heter North Bank, som håller på ett lag som heter Blue Bulls och som vecklade ut en banderoll där det stod ”We all agree Håve are magic”.

Andas.

Impulskontroll.

Uppträd som en Wennerholm, ta en näve popcorn, sjunk ner i stolen. Inte ställa sig upp och skrika ”Welcome till Sviiiiden!”.

Och så kom då slutspelet till Småland, med en sjuhelvetes smäll.

Första perioden var briljant slutspelshockey. Superporr. Timrå är ett smart lag som vet att de har sämre spelare än HV, de vet att de måste arbeta hyperlojalt och stenhårt för att ha chansen och de vet att de inte ska ta utvisningar i onödan.

Problemet i går var att de glömde det.

Handlar om sekvenser

I Timrå senast tog de två utvisningar på hela matchen. I Jönköping åker Martin Sonnenberg ut efter 29 sekunder. Ishockey är, mer än till exempel fotboll, en sport som handlar om sekvenser, och i första perioden har Timrå flera bra sekvenser. De har fart, är direkta, trycker ner HV i försvarszon och stressar fram misstag.

Jag hittar ett par spelare som jag gillar. Oscar Sundh ser ut som den där sortens kvickfotade halvdumma juniorer som kan vinna och förlora matcher åt sitt lag. Och i HV faller jag för Mikko Luoma, en back som skulle kunna balansera en stor stark på hjälmen i tre perioder utan att spilla. Underbart arrogant hållning.

Liv var överjävlig

Jag vet ju inte, men att se HV 71 känns lite som att se ett amerikanskt fotbollslag (alltså såna med hjälmar och skydd). Tungt, målmedvetet, de trycker sig fram meter för meter och straffar misstag med en bödels brist på empati.

Det känns som att HV 71 kan förlora mot Timrå, men inte som att Timrå kan slå HV 71.

Timrå behöver en inbjudan för att vara med.

Istället får de en överjävlig Stefan Liv, en överlägsen Johan Davidsson och en övergiven Martin Thörnberg.

När Timrå inte får 2–1 i början – vilket de kunde fått – hamnar de under ett tjockt, fett, blått godståg.

Det jag vet om slutspel är att de styrs av bra målvakter, domineras av starka lag och vinns av stora ledare.

Det här är matchen när svenska mästarna tänder på precis varenda slutspelscylinder.

Fysiskt överlägsna

Med undantag för en stund i första perioden och de sista minuterna av tredje så är de sanslöst solida som lag; fysiskt överlägsna, passningsskickligare. Johan Davidsson åker runt och är den självlysande ledare och vägvisare som Timrå skriker efter. Och Stefan Liv är fullkomligt magisk (we all agree Stefan Liv is magic).

Inte ens de sista fem, när HV leder med 7–0 och flinar istället för att försvara, är Liv särskilt illa ute.

Jag gillar det. Jag gillar honom. Stefan Liv är en varm, långsam människa, en motpol till den där sortens debilt skrikande, domarhatande, homofobiska tränare som fick mig att skämmas å hockeyns vägnar för tio år sen.

Det är nog nya tider nu.

Lill-Kenta Johansson och Challe Berglund är ödmjuka och verbala på presskonferensen efter matchen. Berglund ser ut som Anderssonskans Challe, Johansson som Lars Norén. En buspojk mot en existentiellt plågad Spock.

Spock leder på poäng.

Jag pratar med både Berglund och Johan Davidsson, båda säger att 7–0 är lika mycket värt som 2–1, att det här är en serie och att det är 1–1.

Vill inte att Mats ska frysa

Så ska dom säga, förstås, men det stämmer ju inte.

Match två av den här kvartsfinalserien var inte en utklassning vilken som helst. Det var matchen då mästarnas målvakt växte till ett monster, när förstakedjan vräkte in mål och Timrås förstakedja lika gärna kunnat lösa biljett till frisörsmässan i hallen bredvid.

Och, just det, det var matchen när jag lekte Mats Wennerholm för en dag.

Hockeyfolket ber och bönar att vi ska låta bytet bli för gott, men jag tvekar.

Jag vill ju inte att du ska behöva frysa om fingrarna, Mats.