Niva: På liv & död

Niva: Klubben var begraven och tron hade övergett fansen – då återuppstod Atlético Madrid från de döda

HOCKEY

Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Alla Atlético Madrid-supportrar har förr eller senare nått punkten där hopplösheten varit det enda som återstått.

Nu har de gått vidare från den.

I Sverige hade vi kallat det för ett sunkhak.

El Cochinillo är bokstavligt talat ett hål i väggen, en liten bar som ligger på en trång bakgata. Den enkla skylten som hänger ovanför entrédörren har spruckit, den gråsvarta färgen har falnat för länge sedan.

Det här är Vallecas, ett av de ­karaktärsstarka arbetarområden som alltid sett sig som en autonom del av den spanska huvudstaden. Just den här aprileftermiddagen regnar det dock över södra Madrid, och vattnet har spolat bort mycket av den färgstarka brokigheten som annars kännetecknar kvarteren.

Vädret är bistert och baren framstår som rätt ogästvänlig, men på andra sidan tröskeln förändras intrycket. Värmen är både bildlig och bokstavlig.

– Det är kanske inte så snyggt och modernt här, men det är vårt eget. Och här omkring är vi stolta över det vi har.

Lärde sig att förlora

Fernando López bjuder på öl i smala glas och pekar ut olika föremål på väggarna. Där hänger röd­vita vimplar, rödvita tavlor och en signerad rödvit tröja med nummer sex på ryggen.

Supporterklubben ”Koke y los del barrio” utgår från den här baren, ”Koke och kvarteret”. Atlético Madrids mittfältskreatör växte upp i en lägenhet 100 meter härifrån. Det var på de här gatorna han lärde sig att spela fotboll. Det var här han lärde sig att älska Atlético Madrid – och det var här han lärde sig att förlora.

”Såg sorgen i deras ögon”

För Atlético-fans har det alltid ­varit ett obligatorium. De har levt sina fotbollsliv i en evig utförsbacke, som förr eller senare leder till punkten där tron tagit slut och hoppet försvunnit.

Koke kom dit ovanligt snabbt. Han var bara åtta år gammal då han stod med sin pappa på en av de här barerna och såg sitt Atleti tappa ä­nnu en match.

Just den här gången var det ännu värre än vanligt. Nederlaget mot Oviedo innebar att Atlético Madrid åkte ur högstadivisionen för första gången på nästan 70 år, och Koke har beskrivit hur starkt han påverkades av uppgivenheten runt omkring honom.

– Jag tittade på pappa och på v­åra vänner, och såg sorgen i deras ögon. De hade varit med om så många förluster, och nu hade de i­nte längre några argument kvar. Allt de kunde säga var: ”Vi bryr oss inte, vi är Atlético”. Men jag visste att de brydde sig. Jag brydde ju mig själv.

■ ■ ■

Fernando Torres lyckades hålla hopplösheten ifrån sig under ganska många år.

Han hade också ärvt kärleken till Atlético Madrid, vuxit upp med sin morfars historier om en klubb som inte kretsade kring sina resultat eller sina spelare, utan som i stället handlade om att jobba hårt, och kämpa mot oddsen utan att någonsin knäckas av motgångar.

Torres trodde verkligen på det. Han tog klubbromantiken till sig; predikade den i barndomen, genom tonåren och upp i a-laget. Han trodde på den ända tills dagen då han inte klarade av det längre.

För honom hann verkligheten ikapp i maj, 2007. Fram till dess hade Fernando Torres vigt sitt liv åt att försöka fylla ut frälsarkostymen som hängts över hans axlar. Han var diamanten som trängt fram genom gråstenen, följt med laget upp från andradivisionen och sedan tagit över kaptensbindeln som 19-åring.

Förnedringen smärtade

Samtidigt var han också en ambitiös ung man som tvingades väga sin klubbkärlek mot sina karriärsplaner. Sju säsonger in på hans tid i a-laget hade Atlético Madrid fortfarande aldrig slutat bättre än sjua i den spanska ligan, och nu kulminerade förlorarkurvan med en 6–0-förlust hemma mot Barcelona.

För Torres smärtade förnedringen något alldeles oerhört. För de flesta andra på Vicente Calderón verkade det som att den kunde kvitta. Omotiverade spelare joggade sig igenom matchen, skadeglada fans tycktes nästan uppskatta resultatet eftersom det hindrade Real Madrid från att vinna ligan.

”Kändes som världens ände”

Till sist tvingades även Fernando Torres hantera uppgivenheten. Det skulle ju inte gå. Atlético Madrid skulle aldrig kunna mäta sig med storklubbarna, och själv skulle han aldrig kunna förverkliga sina drömmar där.

Torres hade varit ljuset i ett kompakt rödvitt mörker, och nu valde han själv att släcka det. För honom fanns i alla fall en väg ut, men för dem som han lämnade kvar fanns ingenstans att ta vägen.

– Jag minns hur illa jag själv tog det när Christian Vieri flyttade i slutet av 1990-talet. Det kändes som världens ände. Och när jag satt på avskedspresskonferensen och tittade in i folks ögon såg jag hur de försökte hålla tillbaka tårarna... Det var svårare än jag någonsin kunnat f­öreställa mig.

■ ■ ■

Samma vecka som Fernando Torres såldes till Liverpool lämnade även en ung innermittfältare klubben. Inga presskonferenser hölls för att förklara den försäljningen, ingen annan än Gabi själv fällde tårar när han gick ut genom bakdörren.

Gabi hade aldrig tillhört de utvaldas skara, och det hade heller aldrig funnits något förutbestämt över hans karriär. Han var busschaufförens grabb från den oglamourösa förstaden Leganés, en oöm mittfältare utan iögonfallande spetsegenskaper.

Det finns visserligen en lagbild från juniortiden då Gabi står bredvid Fernando Torres, men det är ett sällsynt fotografi. Trots att de var så gott som jämnåriga och tillhörde samma akademi spelade de sällan ihop.

När en 16-årig Fernando Torres flyttades upp i a-lagstruppen sorterades Gabi ner i juniorernas reservlag. I den mån han överhuvudtaget fick spela var det på stenhårda sandplaner långt ute i förorterna.

– Jag valdes oftast bort, men förlorade ändå aldrig mitt begär att lyckas. Jag var tvungen att bestämma mig för att offra det vanliga tonårsliv som mina kompisar levde, en tid som aldrig kommer tillbaka. Det var svårt, för även om man bestämmer sig för att fortsätta försöka finns det inga som helst garantier för att lyckas. De flesta av mina lagkamrater sågs ju som mycket bättre.

Gabi valde att kämpa vidare g­enom juniortiden, men även hans framgångar naggades av misslyckande. Med tiden hävde han sig upp i a-lagstruppen, utan att för den sakens skull värderas särskilt högt av klubbledningen.

Rena dödsdomen

För männen som bestämde var det ett obetydligt beslut att skicka iväg honom till Zaragoza. För Gabi var det rena dödsdomen.

– När jag var liten drömde jag i­nte om att bli fotbollsspelare. Jag drömde om att bli fotbollsspelare i Atlético Madrid.

Gabi ställdes inför en hopplöshet med osedvanligt mörk nyans. Han var en kille som visste allt om klubbens skavanker, skönhetsfläckar och svårigheter. Ändå ratades han. Han var en så stor förlorare att han inte ens fick plats bland förlorarna.

■ ■ ■

I kväll spelar de Champions League-semi på hemmaplan, och vi får därigenom en övertydlig påminnelse om både vilken klubb som Atlético Madrid brukade vara och vilken klubb de nu blivit i stället.

Den förlorade sonen är tillbaka på Vicente Calderón, men Fernando Torres kommer med all säkerhet att inleda matchen vid sidlinjen. Huvudrollerna får i stället de andra killarna från kvarteret, de som ­antingen kämpat sig tillbaka eller överhuvudtaget aldrig försvann.

De är både hjärtat och hjärnan i dagens vidunderliga Atlético Madrid. Gabi är lagkaptenen som fungerar som Diego Simeones förlängda arm, krigaren som gjorde det omöjligt för klubben att inte köpa tillbaka honom. Koke är det kreativa geniet som klarar av både grovarbetet och glamourspelet.

"Andra tider nu"

– Vi har alltid tagit för givet att vi skulle bli tvungna att lämna klubben. Atlético Madrid har aldrig ­tidigare klarat av att ta hand om de sina. Raúl klantade de bort, Gabi knuffade de ut, Torres och de Gea lyckades de inte behålla. Men det är andra tider nu.

På El Cochonillo blir gästerna fler i takt med att eftermiddagen blir s­enare. Fernando López hälsar på elektrikerna, rörmokarna och a­sfaltsläggarna som tittar in då de slutat sina jobb.

– Vi får se om Kokes pappa eller storebror kommer in lite senare. Det är vanliga killar, precis som ­alla vi andra. Jag trodde inte att det fanns plats för såna som oss i Champions League längre, vare sig på planen eller bredvid den.

Brytpunkten kom i våras

Det går liksom inte att tröttna på faktumet att Koke verkligen heter Resurrección – återuppståndelse – i mellannamn.

Det här är en klubb som både b­ehövde dödas och begravas innan den kunde börja leva igen. Från den dagen då en åttaårig Koke såg sin klubb åka ner i andradivisionen gick det 15 år innan de besegrade R­eal Madrid igen.

Brytpunkten kom förra våren, då Atlético Madrid vann den spanska cupfinalen mot Real Madrid på bortaplan. Koke firade med att lägga ner en rödvit klubbflagga i mittcirkeln på Bernabéu, och Fernando López skrockar av minnet.

Vet du var den flaggan kom ifrån?

– Ingen aning.

Var det någon på läktaren som kastade den till honom?

– Nej, den har hängt i taket i hans pojkrum i alla år. Efter semifinalen kom han ner hit till baren och lovade att ta med den till Bernabéu. Och tydligen var det inte så långt härifrån till toppen, trots allt.
 

Källor: ”Leyendas del ­Atlético Madrid” (Montero), ”El Niño – My Story” (Torres), El País, Vallecas Digital, Marca, As, ATM Flashback, Cuatro.

FAKTA

Läget i lagen

Atlético Madrid

Form:

Bäste målskytt i turneringen:

Diego ­Costa (7 mål).

Skador: Inga.

Går som tåget i ligan, som man leder med fyra poäng med fyra matcher kvar att spela. Har inte förlorat en tävlingsmatch sedan torsken (0–3) borta mot Osasuna den 23 februari.

Chelsea

Form:

Bäste målskytt i turneringen:

Fernando Torres (3 mål).

Skador: Eden Hazard (vad), Samuel Eto’o (knä), Branislav Ivanovic (avstängd), Nemanja Matic och Mohamed Salah (båda cup-tied).

Har helt tappat stinget i ligan, där Chelsea förlorat tre av sina sex senaste matcher. 1–2-förlusten hemma mot Sunderland senast var ett dråpslag för José Mourinhos mannar.