Stenrika svågrar kapprustar i NHL

Lönerna skenar iväg - och amerikanerna snor åt sig allt

HOCKEY

Kapprustningen i NHL har slagit alla rekord i sommar.

Och två stormrika svågrar får skulden för den enorma pengarullningen.

Colorados ägare Stan Kroenke och Bill Laurie, som äger St Louis, har en del att tala om vid familjeträffarna.

Förra helgen la de tillsammans ut 165 miljoner dollar på nya spelarkontrakt - 1,7 miljarder kronor.

Då handlade det om fyra spelare.

Colorado skrev nya kontrakt med sina Stanley Cup-hjältar Joe Sakic, Rob Blake och Patrick Roy, medan St Louis tradade till sig Edmontons stjärna Doug Weight.

De rekordstora checkerna kan de tacka den amerikanska lågpriskedjan Wal-Mart för.

Bud Walton grundade de framgånsrika lågprisvaruhusen och hans två döttrar gifte sig med två idrottstokiga män, som nu anklagas för att hota ekonomin i hela NHL.

Stan Kroenke är den med mest pengar på banken, fyra miljarder dollar eller drygt 43 miljarder svenska kronor. Även om det ryktas om att Colorado kommer att byta bort Peter Forsberg för att få ner lönekostnaden, är Foppas årslön på elva miljoner dollar, 120 miljoner kronor, bara fickpengar för ägaren Kroenke. Vill han ha Foppa kvar blir det så.

Svågern Bill Luarie är "bara" god för 2,5 miljarder, eller nära 26 miljarder omräknat till vår svaga svenska krona.

St Louis leder löneligan

Det lustiga är att Kroenke, förutom Colorado, även äger amerikanska fotbollslaget St Louis Rams i svågern Bills hockeystad.

Men när det gäller att höja löner leder faktiskt St Louis som nästa säsong väntas ha en total lönekostnad på 55 miljoner dollar, omkring 600 miljoner kronor1 Colorado hamnar en bit över 50 miljoner, eller 540 miljoner kronor.

Jag är inte direkt förvånad över att lönerna skenat iväg ytterligare.

Men det skapar en obalans som NHL-organisationen alltid försökt motverka genom sitt draftsystem, där de svagaste gynnas och där spelare inte kan köpas för pengar innan de fyllt 31 och blivit free agents.

Bara Toronto har råd att satsa

Skillnaden den här sommaren är att så många stjärnor blivit fria på en gång.

Och tyvärr är det de amerikanska klubbarna som snor åt sig allt.

Jag själv lider med de kandadensiska klubbarna, men framförallt med den kanadensiska publiken.

De lever med hockeyn som en italienare för fotbollen.

I dag är två svenskar de största stjärnorna i kanadensisk hockey.

Mats Sundin i Toronto och Markus Näslund i Vancouver.

Och Tommy Salo är Edmontons största stjärna, nu då Doug Weight försvunnit till St Louis och Wal-Mart-miljonerna (430 miljoner för fem år).

Den enda kanadensiska klubb som har råd att satsa är Toronto och de har gjort vad de kunnat, även om klubben alltid ansetts som onödigt snål. Nu har de ändå köpt Alexander Mogilnij, en etablerad stjärna, och bytt till sig Mikael Renberg.

Men det är USA som regerar och Kanada som försöker överleva.

Till och med New York Islanders har sprattlat till under sina nya ägare, även de mångmiljardärer och bytt till sig Alexei Yashin och Michael Peca.

Men själv kommer jag att hålla på Toronto i vinter, mest för att jag älskar den stad som älskar sin hockey så innerligt.

Dit når aldrig några amerikanska rikemanslag.

Och den enda stjärna som fortfarande är arbetslös är Eric Lindros. Enligt Philadelphias general manager Bobby Clarke lär det förbli så. I går sa Clarke att allt pekar på att Lindros inte spelar nästa säsong heller.

Clarke accepterar inga skambud.

Det beundrar jag honom för. Och det är på tiden att någon står upp mot bortskämde Lindros orimliga krav.

Miljonrullningen: