Sparka tränare - mode även i NHL

HOCKEY

NHL-Elitserien.

6-4.

Ämnet:

Sparkade tränare.

Men siffrorna ljuger.

I elitserien har var fjärde tränare fått gå den här säsongen - i NHL bara var femte.

Det har gått inflation i sparkade tränare och i går var det Montreal som valde att kicka coachen Michel Therrien.

Några timmar senare kom första avskedandet i Superallsvenskan - efter tre omgångar.

Det var Mora som sparkade Petter Hägerbäck.

Jag måste säga att det gått mode i det här.

Jag har aldrig varit med om så många sparkade tränare på så kort tid.

Det har blivit en sorts snöbollseffekt, där det ena avskedandet utlöser det andra.

Kan de, så kan vi.

Dynastier är utdöda

Nu är ishockeytränare en förbrukningsvara och ingen blir särskilt gammal i en klubb.

Jag har ingen tillförlitlig statistik, men jag skulle uppskatta att den genomsnittliga tjänstgöringstiden ligger på två år i elitserien. Tålamodet är kort och ingen tränare är bättre än sitt senaste resultat.

Men ingen tränare kan vinna år efter år numera - det är en omöjlighet i en tid då elitserielagen byter skepnad inför varje säsong. Omsättningen av spelare är enorm och kontinuitet tillhör historien.

Dynastier som Brynäs 70-tal och Djurgårdens 60-tal är inte längre möjliga i svensk hockey.

På 70-talet kunde Brynäs plundra hela Norrland på talanger.

Börje Salming värvades med 300 kronor, en klubbjacka och ett par playboy-skor (om nu någon minns dessa rågummimonster).

Mycket har hänt på 30 år

Salming har själv berättat det för mig och hur han överlycklig åkte hem till Kiruna efteråt.

Det är bara drygt 30 år sedan.

I dag skulle en ung Börje Salming varit kartlagd i detalj från sena pojkåren, gått som en av topp tio i NHL-draften och haft en agent sedan han fyllde 16.

I dag lever vi i en helt annan verklighet.

Det är köp-och-sälj och det är tränarens jobb att göra något av inköpen.

Skapa ett lag.

Få alla att dra åt samma håll, få stöd för sina idéer.

Det är, som ni förstår, inte världens lättaste jobb.

Spelarna tycker ju a l d r i g att det är deras fel om det går dåligt.

Och klubbledningen ställer sina krav på tränaren.

Samtidigt befinner sig tränarna i ett ständigt kretslopp, där de hittar nya jobb innan de gamla kontrakten gått ut.

Den enes bröd...

Colorados Bob Hartley hann knappt sluta, innan han fick nytt jobb i bottenlaget Atlanta.

Och i Hartleys debut i båset, vann Atlanta mot Montreal med 1-0.

Det var droppen som kostade Michel Therrien jobbet i Canadiens.

Så där rullar det på.

Darryl Sutter fick sparken från San José och är nu huvudansvarig i Calgary.

Ron Wilson, som fått gå både från Anaheim och Washington på kort tid, tog över i San José.

Ken Hitchcock fick sparken i Dallas i fjol och gör nu succé i Philadelphia.

I Sverige är det likadant.

Med en stor skillnad.

I NHL är en tränare aldrig ute på marknaden förrän han lämnat sitt gamla jobb.

Reglerna är stenhårda, även för tränare som har kontrakt som går ut och alla parter vet inte ska förlängas.

Det kostar dryga miljonböter att ta kontakt med ett annat lags coach innan säsongen är över.

Luften full av rykten

I Sverige är det inte så.

Här görs kontrakten inför nästa säsong upp just nu.

Jag hör rykten varje dag.

Som att Per Bäckman är tillbaka i Modo nästa år, eller att Jim Brithén är sportchef i Malmö och Malmös nuvarande sportchef Stephan Lundh är tillbaka i Djurgården.

Och att Roger Melin, i Rögle nu efter att ha fått gå från Brynäs i våras, är ny tränare i Linköping.

Agenterna jobbar för högtryck och de är i sin tur inte sena att sprida lite så där lagom med desinformation för att höja värdet på sina egna klienter.

Spelare som tränare.

Man vet snart inte vad man ska tro.

Mer än att alla sparkade tränare har nya jobb nästa säsong.

Och att de troligen kommer att få sparken igen.

Det slår aldrig fel.

De har fått lämna sina jobb

ishockey