”Hockey är inte lika roligt längre”

Peter Forsberg berättar om sitt nya liv för Söndags Åsa Mattsson

1 av 3 | Foto: anders carlsson
Peter Forsberg - världens bäste hockeyspelare.
HOCKEY

Redan på flygplatsen möter man honom, som pappdocka. Tillsammans med Markus Näslund, också han i papp, välkomnar Peter ”Foppa” Forsberg besökarna till Örnsköldsvik, denna lilla norrländska stad som snart har lika många NHL-spelare som det finns granar i skogen.

Men de säger inte ”Foppa”här.

Här säger man ”Forsberg”, eller ”Peter” om man tillhör de allra närmaste. Pappa Kent Forsberg, före detta förbundskaptenen för Tre kronor, kallas ”Skägget” på bygden, och att kalla Peter för ”Skäggets pojke” eller ”Skäggets unge” går också bra. Men kommer man till Ö-vik och frågar efter ”Foppa” så vet alla att man inte är härifrån eller i alla fall inte tillhör kretsen kring familjen Forsberg.

Att i Ö-vik tillhöra kretsen kring familjen Forsberg, det är lika fint som att tillhöra kretsen kring familjen Bernadotte.

Till och med ännu finare, men det ska man helst inte säga, eller ens antyda, för Peter Forsberg vill vara en helt vanlig kille, så alla försöker behandla honom som om han var en helt vanlig kille, i alla fall när han är med.

När han inte är med berättar man ofta historier om honom. Som den här: Peter och Markus Näslund var på Ica i Ö-vik och skulle handla två grillade kycklingar och lite potatissallad till en grillfest. När de kom till kassan hade Markus glömt plånboken, och det hade Peter också. Då hördes det en röst ifrån kön: Du Peter, ett helt jävla hönseri skulle du ha råd med, men två grillade kycklingar det klarar du inte ?

– Tyvärr är det en skröna, berättar Peter med ett leende, när jag, efter några timmars väntan, får min intervjuaudiens på golfklubben. H a n s golfklubb – som invigs under sus och dus med press och tv en regnig sensommarhelg i närvaro av ett otal kändisar med Markoolio och Ingemar Stenmark i spetsen, amerikanska flickvännen Alyssa Rome och svärföräldrarna och en lycklig kommunledning.

Peter har just hämtat svärför-äldrarna vid flygplatsen. De ska vara med och spela golf under invigningshelgen. Alyssa däremot, spelar inte golf.

Blir hon inte sur? Först spelar du hockey hela säsongen i Colorado, och så kommer du hit och spelar golf?

– Nä, sur och sur, hon har ju sitt, säger Peter.

Är det ett av skälen till att du stannar i Colorado, att Alyssa ska få gå klart sin juristutbildning?

– Ja, nu får hon gå klart skolan, så kan man uttrycka det. Och det är bra.

Din pappa Kent och din mamma Gudrun är oroliga för att du varit så mycket skadad, de vill gärna att du kommer hem. Är du inte rädd själv?

– Nja, ett tag när jag hade skador på mjälten och hjärnskakning så var det otäckt, men nu känner jag mig frisk och hel igen. Så länge jag känner den balansen så är det okej. Jag är inte rädd.

Är det lika roligt att spela hockey nu?

– Det kanske inte är lika roligt som när man var sju, åtta år och knappt kunde vänta tills man kom ut på isen. Det är mer som ett jobb, även om jag älskar det fortfarande. Vi tränar på morgonen, sedan är det styrketräning och match, sen åker man bort en fem dar. Visst är det lite jobbigt emellanåt, det är inte det här glamourösa livet att du sitter och röker cigarr dan innan match.

I år har du vunnit Hart Trophy (NHL:s mest värdefulle spelare) och blivit ligans bäste poängplockare. Och du har vunnit Stanley Cup. Känner du, nu när du fått de här utmärkelserna, att du saknar motivation att fortsätta?

– Jag behöver inte ha några personliga mål faktiskt. Mitt mål, det är att vinna Stanley Cup, att få lyfta den där bucklan igen. Det är en enorm känsla, och det är därför vi får betalt, det är det vi strävar mot under våra 110 matcher vi gör per säsong.

Många hockeyfantaster säger att Foppa egentligen inte är bäst på någonting, men att han kan precis allt. Men Peter upprepar under intervjun att han var ”värdelös” under VM i våras.

Du uttrycker dig väldigt drastiskt, negativt, om dig själv ibland. Är det något som är typiskt dig?

– Jag vet ju när det känns bra, det är inte en stor skillnad men den känns. Jag kan tycka att det går jättedåligt i en match, att jag är helt under isen, och då tycker många ändå att jag är jätteduktig. Som i hockey-VM, jag v a r helt värdelös.

Kan du fastna i den neråt-känslan, eller har du en metod för att ta dig upp igen?

– Äh, jag brukar ändå inte gräva ner mig alltför mycket, svackorna varar ett par matcher men sen vänder det. Jag försöker jobba mig ur situationerna. Många säger att man ska vila, men jag hoppar hellre upp på en cykel efter träningen än åker hem och lägger mig och deppar på soffan. Snacka är inte heller så bra, då blir det bara värre.

Hur funkar det i din relation? Att du inte vill snacka problem? Du kommer alltså inte hem och pratar med Alyssa förrän du cyklat?

– Nä precis, sen är det bra med det.

Vad är du rädd för att sluta din karriär med? Att förlora Stanley Cup?

– Nä, jag har ju fortfarande varit med och vunnit. Det enda jag är rädd för är den där dagen när jag ska lägga av, den börjar ju faktiskt komma närmare. Jag är ju 30 år nu. Det är ingen åldersnoja, jag är ung i hjärtat fortfarande, men dagen närmar sig. Det här med att leva i rampljuset, det kommer jag inte att sakna, men att inte vara på isen med grabbarna och vinna, det blir värre.

Man brukar säga att det inte är så lätt att bli frälsare på hemmaplan, men det är väl du?

– Nä, det tycker jag inte. Folk och människor runtomkring här behandlar mig som vem som helst, kanske beroende på att de är så vana, och less på allting. Vi är ju så många nu här ifrån Ö-vik. På något vis är det väl därför det är så skönt att komma hem. Det är ingen som lägger märke till en sådär, utan man är som vem som helst.

Du gick länge och valde mellan att stanna i Colorado eller att faktiskt flytta hem till Modo på riktigt, men så blev det Colorado, i alla fall ett år till.

– Mm, nu känns det ganska bra, i och med att vi fick så pass bra spelare dit bort också.

Vad är det som skulle krävas för att du ska ta det där steget hem på riktigt? Du har ju sagt att du ska göra en säsong i Modo innan du lägger av?

– Det är svårare att åka hem än man tror, det är som att avsluta kapitlet därborta, men jag står fast vid att jag ska komma hem och göra en säsong, och jag lovar att det ska bli innan jag är helt värdelös också (skratt).

I hockeyvärlden handlar det mycket om relationer mellan män. Var är kvinnorna Peter? Vad har din mamma betytt?

– Min mamma har betytt jättemycket. Hon var grundkärnan i familjen, egentligen, men hon står ju hellre på sidan av.

Deltar hon i ert hockeysnack?

– Nä, men vi snackar inte så mycket hockey hemma.

Din mamma har alltså backat upp hemma medan du och din pappa har sysslat med verksamhet utanför familjen. Det är rätt gammeldags, kvinnor och män har skilda världar. Tror du att din kommande familj kommer att se ut på det sättet?

– Ja, det hoppas jag. Min mor och far är fortfarande gifta i alla fall, så de verkar ju trivas bra ihop. Det behövs en stark kvinna om man säger så, Kent har ju haft sina grejer, han har varit landslagscoach, han har tränat hockeylag och han har jobbat samtidigt. Mamma har gjort det bra! (skratt)

– Jag går inte och tänker särskilt på att just män håller på med hockey, det är bara så. Det är ju ganska naturligt att hockey är en mansvärld om man säger så. Sen har jag absolut inget emot att tjejer spelar hockey.

Du och Markus Näslund har följts åt hela livet, mer eller mindre. I somras fyllde ni 30 nästan samtidigt, du den 20 juli, och Markus 30 juli. Hur nära står ni varandra?

– Vi umgås inte jättemycket härhemma i Ö-vik. Han har ju sitt liv och han har barn, då blir det lite annorlunda. Men ändå är det så att när jag träffar honom är det samma känsla som när vi gick i skolan.

Vad betyder Markus för dig?

– Jag vet inte ? Först spelade vi mot varandra tills vi var kanske 15, sen spelade vi med varandra i tre år, sen har vi alltid spelat mot varandra därborta. Markus är en väldigt trevlig kille först och främst, han kommer från en bra familj, vi kommer bra överens. När vi möts på isen kan det bli lite hårt ibland förstås.

Varför kommer du hem så ofta, varför är du så trogen din hemtrakt?

– Det är inte bara jag, de andra killarna är också här och har sommarställen ? Sedinarna, Hasse Jonsson, Näslund, Sundström, Timander, Påhlsson, Salomonsson, allihopa ? men det märks mer när jag är här eller gör nåt, orättvist nog.

– Jag älskar den här stan! Jag är nog väldigt hemkär. Det här kommer alltid att vara hemma för mig, jag kommer alltid att komma hit på somrarna, var jag än bor. Sen vill jag ju att det ska gå bra för alla som kommer från Ö-vik. Det är jättekul när det går bra för stan och man hör att det flyttar in mer folk, att det händer grejer och man bygger nytt.

Så nu när din flickvän är här, och dina svärföräldrar, vad visar du dem?

– Men svärföräldrarna är ju bara här över helgen, de hinner i stort sett bara se golfbanan.

Är du orolig för att de inte ska tycka om Ö-vik?

– Nä, det är jag inte. Det är ingenting som man kan tvinga på dem, även om jag hoppas de gillar det här. Det är svårt, särskilt på sommaren, att inte gilla Ö-vik.

Och din flickvän Alyssa, vad tycker hon?

– Det är klart att det är skillnad på att vara uppväxt i Chicago och bo i Denver som vi gör i vanliga fall, och sen komma hit till Ö-vik, men det har funkat bra. Hon klagade lite på myggen, hon hade 25 bett på benet häromdagen när vi var på ett bröllop (skratt). Då var hon inte nöjd.

Tre röster om Peter Forsberg