I skuggan av NHL

Henric Alfredsson om brodern Daniel och drömmen som sprack

1 av 6 | Foto: Lasse Allard
De flesta av de 1,5 miljoner hockeymatcher som spelas varje vinter i Kanada, ser ut som den Henric spelar den onsdagskväll vi följer honom i Ottawa. Matchen startar först klockan 22.30 och inför helt tomma läktare. Men hockeyn håller förvånansvärt hög klass och Henric visar vilken talang han en gång var. – Ett mål och tre ass, säger han stolt efteråt.
HOCKEY

OTTAWA

Två svenska bröder. Men två helt olika hockeyöden. Både Daniel och Henric Alfredsson växte upp med hockeyn. Den fanns i blodet redan från födseln.

Ingen trodde på Daniel – alla trodde på Henric. Det blev precis tvärtom. I dag lever båda i Ottawa, men i helt skilda världar. Daniel Alfredsson tjänar drygt fem miljoner dollar per säsong och är lagkapten i NHL-laget Ottawa Senators.

Henric snickrar trappor och spelar amatörhockey i tomma kalla ishallar, där matcherna börjar när vanligt folk redan gått och lagt sig.

Det här ska inte handla så mycket om Daniel Alfredsson.

Hans framgångssaga är redan berättad så många gånger förr.

Och han tillhör egentligen undantagen, de fåtal, ja, den lilla promille, som faktiskt tar sig hela vägen till NHL.

Det här ska handla om den stora majoriteten.

De som aldrig nådde ända fram.

Spelarna som fick drömmen krossad någonstans längs vägen och ständigt kommer att undra varför.

– Det är klart man har funderat, säger Henric.

– Men jag tror att det gick för lätt för mig från början. Skulle man jämföra mig och Daniel då vi båda var 15, 16 år, så var jag mycket bättre. Men jag tror att jag var för bra för tidigt. Jag var aldrig petad och alltid med på toppningar. Det var först när jag var junior och plockades upp i Frölundas A-lag som jag fick sitta på bänken. När det väl började ta emot och jag fick en del skador, hade jag inte kraften att hantera det. Jag tappade motivationen helt enkelt.

Platsade inte

– Jag var inte van vid den situationen. För Daniel var det tvärtom. Han var aldrig någon stjärna i ungdomsåren. Det var ingen av föräldrarna på läktaren som stod och pekade på Daniel och sa ”oj, oj, oj, den där killen kommer att bli bra”.

Han platsade inte ens i tv-pucklaget. Han fick hela tiden kämpa och var van att hantera motgångar. Jag tror att det är den största orsaken till att han blivit så bra.

– Han ville upp helt enkelt. Han var alltid sist av isen på träningarna och stannade oftast en halvtimme längre än de andra på fyspassen. Han lärde sig att bli en lagspelare. Det är fortfarande likadant. Det enda viktiga för honom är att laget ska lyckas, aldrig han själv.

Vi sitter i de stoppade stolarna i Corel Centre i Kanata några mil utanför själva Ottawa. Nere på isen tränar Daniel Alfredsson, Marian Hossa, Martin Havlat och de andra stjärnorna i Senators. Henric brukar åka hit på lunchen och hälsa på i stort sett varje dag laget inte är på bortaturné.

– Jag kan aldrig släppa hockeyn. Den är fortfarande mitt liv. Jag ser alla hemmamatcher här i Corel Centre och oftast tar jag bilen till Toronto och Montreal, då Ottawa spelar där. Hemma kan det bli tre matcher i rad på tv:n vissa kvällar. Jag är helt tokig i hockey.

Många trodde att Henric skulle följa storebror Daniel till NHL, då han fick elitseriedebutera i Frölunda som 18-åring säsongen 1997/98.

Satt på bänken

Henric är noterad för totalt nio matcher i elitserien, fem i grundserien och fyra i slutspelet.

– Men jag har inte spelat en enda, säger han.

– Jag fick sitta på bänken. Jag minns att jag själv tyckte det var oerhört jobbigt. Varför skulle de kalla upp mig då jag ändå inte fick spela? Då kunde jag lika gärna spela med juniorerna. Jag minns speciellt en bortamatch mot Brynäs. Vi ledde med 6–0 i tredje perioden och då var jag nästan säker på att jag skulle få hoppa in. Men inte ens då släppte dåvarande tränaren Tommy Boustedt in mig. Jag kunde aldrig förstå det. Hur han tänkte, egentligen. Han vägrade att släppa fram några juniorer.

Vägen till NHL

I dag är samme Boustedt utbildningschef på Svenska hockeyförbundet, där han har som huvuduppgift att se till att just dagens juniorer får chansen.

Så kan det gå.

Själv tröttnade Henric och stack till Kanada för att spela juniorhockey. Den snabbaste vägen till NHL.

Trodde han.

Och det skulle förändra hans liv – men knappast på det sätt han tänkt sig.

– Jag pratade med Daniel om det och han tyckte jag borde åka över. Han bodde ju redan i Ottawa, så det kändes naturligt att flytta hit. Daniel hade pratat med general managern för juniorlaget Ottawa 67’s och jag var välkommen. Då jag åkte över var det inget snack om att målet var att ta sig till NHL. Jag var full av självförtroende och hade tränat med Daniel och Per-Johan Axelsson hela sommaren. Jag kände mig bättre och starkare än någonsin.

Grundserien blev bra men i slutspelet om Memorial Cup blev Henric bänkad – igen. Han försöker inte släta över karriärens mörka sidor på något sätt.

– Efter den säsongen åkte jag hem till Sverige och spelade i Göteborgs IK i division ett i en säsong. Men jag hade ett dåligt knä, som jag var tvungen att operera. Jag kunde inte träna på tre och en halv månad. Och efter det var motivationen att ta mig tillbaka helt borta.

Det sa klick

Men det var inte hockeyn som såg till att Henric flyttade tillbaka och numera bor i Ottawa.

Det var en hund.

– Ja, familjen jag skulle bo inneboende hos under juniortiden hade hund. Och jag är allergisk mot hundar. Redan efter en natt kände jag att jag inte kunde bo kvar. Den nya familjen jag hamnade i hade en kvinnlig släkting som var intresserad av mig. Jag drog på det i det längsta, men så gick jag med på att träffa henne.

– Första mötet var faktiskt på en hockeymatch. Jag hade fixat biljetter av Daniel. Det sa bara klick.

I dag är Henric gift med sin kanadensiska Kelly och bor 20 minuter utanför Ottawa. På så sätt fann även Henric lyckan i Kanada.

Och brorsan tar hand om dig?

– Ja, det är ingen som helst skillnad på Daniel från förr, mer än att han aldrig behöver oroa sig för framtiden. Han är ihop med samma tjej, Bibbi, som hemma i Göteborg. De gifter sig i sommar och har just fått sonen Hugo. Så jag har blivit farbror också.

– Nej, Daniel står med båda fötterna på jorden. Och det är inte alltid så lätt då du tjänar så grymt mycket pengar. Men han har inte förändrats ett dugg och finns alltid där då du behöver honom.

Henrics egen lön är är inte i närheten av ens vad de sämst betalda i NHL tjänar.

Han jobbar som snickare och bygger trappor 40 timmar i veckan. Och han har fortsatt spela hockey, fast utan att tjäna ett öre.

– Jag spelar i två lag här i Ottawa.

De flesta av de 1,5 miljoner hockeymatcher som spelas varje vinter i Kanada, ser därför ut som den Henric spelar den onsdagskväll vi följer honom i Ottawa.

Tomma läktare

Matchen startar först klockan 22.30 och inför helt tomma läktare.

Men hockeyn håller förvånansvärt hög klass och Henric visar vilken talang han en gång var.

– Ett mål och tre ass, säger han stolt efteråt.

– Hockeyn håller svensk division I-klass. Men vi tränar aldrig, utan spelar bara matcher. Man saknar faktiskt träningarna och snacket i omklädningsrummet.

Men Henric gör sitt bästa för att ta igen det efter matcherna. Då ”tjötar” han med lagkompisarna som bara en göteborgare kan göra.

En av lagkompisarna skickar med en Ottawatröja för att få den signerad av backen Wade Redden.

Det fixar Henric dagen efter då vi är tillbaka på Ottawas träning.

Kan dörrkoderna

Att komma in på en NHL-arena är ungefär som att ta sig in i Fort Knox. Det ska visas legitimationer, prickas av på listor och skrivas namnteckningar.

Men när vi kommer till Corel Centre med Henric Alfredsson tittar vakten bara upp och frågar:

– Är de här killarna med dig?

Henric nickar och sedan är det bara att kliva in.

Han går som barn i huset och kan varenda dörrkod i de vindlande korridorerna.

I Ottawas omklädningsrum är han lika välkommen som brorsan. På så sätt har han ändå hamnat där han helst ville – som en av grabbarna i ett NHL-lag.

Det är vackert så.

De flesta seniorer spelar i lokala korpligor – Beer leagues

Tidigare delar i artikelserien om det okända hockey-Kanada

Mats Wennerholm