The Moose is back

Mats Wennerholm: Tänk om Hedberg kan skriva ett nytt kapitel i sannsagan...

1 av 2 | Foto: AP
DIREKT IN I HETLUFTEN Johan Hedberg fick hoppa in i Vancouvers kasse när Dan Cloutier blev skadad - och gjorde succé direkt. Här får han hjälp av finske Sami Salo att hålla undan Calgarys Martin Gelinas i segermatchen.
HOCKEY

Jag har sett det hända förr och jag hoppas att det händer igen.

Johan Hedberg har plötsligt chansen att bli Stanley Cup-slutspelets störste svensk.

"The Moose is back", som man säger i Vancouver efter att Hedberg kommit in och storspelat i tredje finalmatchen mot Calgary.

Jag var i Nordamerika under den där galna tiden, då Johan Hedberg plötsligt fick sin chans i NHL och kom in och storspelade.

Det var i slutet av säsongen 2000-01, då Hedberg efter år av slit äntligen fick debutera i NHL som 27-åring.

Men det som fascinerade mig mest var hur snabbt hans smeknamn blev så etablerat i Pittsburgh.

Här hemma tror man ju att smeknamnens tid är förbi. Liv är Liv och Jönsson är Jönsson, liksom.

Hann inte byta masken...

Det är bara de största som kallas vid sina smeknamn, som Sudden och Foppa. Men det är bara omskrivningar av deras efternamn.

Inga RIKTIGA smeknamn. Som det var förr.

Men Hedberg blev The Moose - "Älgen" - i hela Pittsburgh, eftersom han kom från IHL-laget Manitoba Moose.

Det var därför han hade en målad älg på ansiktsmasken, då han spelade i Winnipegklubben. Och värvningen till Pittsburgh kom så snabbt att han inte hann byta mask till de nya klubbfärgerna - därav smeknamnet.

Och allt hände över en natt.

Penguins fattade snabbt det kommersiella värdet och började sälja kepsar med älghorn i plast fastmonterade.

Snart satt hela Mellon Arena med älghorn på skallarna och skrek "Moooooose", så fort Hedberg rörde pucken.

Dessutom fortsatte succén i Stanley Cup, där Hedberg tog Pittsburgh ända till semifinal mot New Jersey.

Det var en riktig sannsaga om en kille som drömt om att spela i NHL hela sitt liv. Jag skäms faktiskt för att jag glömmer bort Hedberg ibland, då jag tycker till om svenska målvakter. Mitt enda försvar är att han stack över till Nordamerika så tidigt.

...och nu skriker de igen

Han försvann från Leksand 1997 och även om han var tillbaka säsongen 1998-99, försvann han igen för att försöka förverkliga sin dröm.

Men Hedbergs karriär i Pittsburgh var över efter det där succéslutspelet 2001.

Pittsburgh började nedmontera och sålde av de stjärnor laget hade.

Hedberg fick en drömlön efter sin succé och byttes bort till Vancouver inför den här säsongen.

Där hamnade han återigen i skuggan bakom Dan Cloutier och har bara gjort tillfälliga inhopp i Vancouvers mål.

Men nu verkar han där för att stanna.

Cloutier knäskadades efter en skakig förstaperiod mot Calgary natten mot måndag och Hedberg kom in och storspelade. Han såg till att Vancouver vann med 2-1, i det västkanadensiska derbyt.

Nu hoppas jag på "The Moose" igen.

Hedberg kan man bara önska gott.

Annars har Stanley Cup-slutspelet börjat illa - för oss som vill se ett starkt VM-lag i Tjeckien.

Allting pekar på att våra största namn tar sig vidare.

Enda svenskduellen som kan gynna Ulf Dahlén och Hardy Nilsson, är den mellan Toronto och Ottawa och lagens båda lagkaptener Mats Sundin och Daniel Alfredsson. Någon av dem blir utslagen efter första omgången.

Men tyvärr tror jag ingen av dem tackar ja till VM. Enda chansen är att Ulf Dahlén har sådan påverkan på dem, att de kommer för hans skull.

På så sätt är Dahlén faktiskt Sveriges största VM-hopp. Det är tur att han redan finns i truppen...

”Foppa”.
”Foppa”.

Mats Wennerholm