Djävlarnas doldis

Sportbladet har träffat Johnny Oduya – Sveriges mest bortglömda hockeystjärna – som berättar om livet på hockeyns bakgård

Foto: PONTUS HÖÖK
HOCKEY

NEWARK. Att det finns svenska hockeystjärnor som gnistrar på Manhattan är ju känt.

Men om man, som det föreslås i sången, korsar ”the river to the Jersey side”, hittar man en minst lika bra spelare som inte alls får samma uppmärksamhet.

Johnny Oduya.

Och han spelar dessutom i ett lag som kan vinna i år ...

– Jag skulle kunna ge vad som helst för det. Stanley Cup har varit drömmen ända sedan jag började spela hockey, säger New Jersey Devils-backen när Sportbladet kommer på besök.

Med något sånär skonsam trafik tar det inte mer än fem-tio minuter att förflytta sig från Manhattan till södra New Jersey.

Ändå är det som att resa mellan två olika planeter.

På ena sidan Hudson-floden ligger världens glamorösa centrum, haussat av självförhärligande lokal-media – och på den andra en grå hybrid av förort och industriområde som må vara hem åt Bruce Springsteen, Frank Sinatra och ”Sopranos” men likafullt nonchaleras av samma media.

Förutsättningarna för de hockeyspelare som verkar i området blir därefter.

De som uppträder på Madison Square Garden blir omskrivna, hyllas för minsta framgång och får status som stjärnor.

Samtidigt får rivalerna ute i Jersey leva i radioskugga, trots att de inte sällan uppnår bättre resultat.

Frustrerande?

– Nej, det tycker jag inte. Det är ingen hos oss som spelar för att få uppmärksamhet. Vi har inte den sortens personligheter.

– Vill man ha den grejen får man söka sig någon annanstans, säger svenske Devils-backen Johnny Oduya.

Vi träffar den 28-årige stockholmaren utanför nybyggda Devils-arenan Prudential Center i Newarks ökända centrum.

Det håller på att rustas upp, men har fortfarande en påfallande ruffig karaktär.

– Mig personligen berör det inte alls, fortsätter Johnny.

– Jag blir inte bättre för att det står om mig i tidningen. Och tvärtom. Jag blir inte sämre om det inte gör det.

Den sortens osjälviska hållning passar bra in i långvarige general managern Lou Lamoriellos organisation.

Han har för länge sedan anpassat sig till de förutsättningar som råder och odlat en helt annan sorts kultur än den flärdfulla som råder inne på Manhattan.

– Det är inte så flashigt här. Filosofin bygger på att laget är det viktiga. Inte enskilda spelare, berättar Oduya.

– Och jag tycker om det. Laget går först och det är väl det som är hela grejen med lagidrott. Gillar man inte det och vill vara individualist kan man väl hålla på med någon annan sport.

I Lamoriellos styre ingår också ett batteri strikta regler som såväl spelare som media måste förhålla sig till.

– Jo, det är lite mer uppstyrt än man förstått att det är på andra håll. Lou vill ha det på ett visst sätt och man kan möjligen tycka att vissa regler är lite gammalmodiga. Men om nu Scott Stevens levt så här i femton år, vad ska jag komma och säga då?

Inte så mycket kanske.

I synnerhet inte som Devils-kulturen varit så framgångsrik.

Klubben har vunnit tre mästerskap sedan 1995 – och kan i år vara på väg mot ännu ett.

– Jag skulle ge vad som helst för det. Stanley Cup har varit drömmen ända sedan jag började spela hockey, säger Johnny och fortsätter:

– Det är förstås mycket som ska stämma då. Men möjligheten finns, absolut. Vi har det mesta i år, känns det som.

– Bredd. Erfarenhet. Hunger. Storlek. Forwards som kan avgöra matcher.

– Och så är Martin Brodeur på väg tillbaka. Det är ingen dussinmålvakt precis. Han hjälper oss att vinna de där matcherna vi egentligen inte ska vinna.

Devils har Johnny Oduya också, en karaktärsfast backklippa som efter tre säsonger etablerat sig som en av de mer solida hörnstenarna i ett av NHL:s tätaste försvar.

– Jo, det har väl gått bra. Jag har utvecklats och lärt mig mycket om positionsspelet, var jag ska vara och var jag inte ska vara.

– Nu jobbar jag på att utveckla kontinuitet. Jag vill vara en bra hockeyspelare varje kväll. Det går inte, man kan inte vara hundraprocentig i 82 matcher, men man kan minimera antalet dåliga kvällar till fem istället för tio. Det är den stora utmaningen.

Den förre Djurgården- och Frölunda-tuffingens kontrakt går ut efter den här säsongen. Sedan borde han rimligen kunna signera ett nytt, mycket bättre – men det är inget han funderat på ännu.

– Nej, jag försöker att låta bli att fundera på det. Lous filosofi är likadan i det fallet. Man spelar färdigt, sen diskuterar man såna saker.

OS i Vancouver nästa år har han inte heller hunnit tänka på.

– Nej, det är ännu längre bort i tiden. Det vore givetvis otroligt kul, men det är många spelare som slåss om få platser.

De som bestämmer ska dock veta att Johnny Oduya är lika bra som de mer uppmärksammade kollegorna i grannskapet ...