Aftonbladet
Dagens namn: Markus
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

”VAR RÄDD FÖR ATT GÖRA MÅL”

Detroits Johan Franzén om ångesten som hotade hans karriär

FOTO: JIMMY WIXTRÖM

DETROIT. Johan Franzén har fått ett ­sagolikt genombrott i NHL, har ett ­nyskrivet kontrakt värt nästan 300 ­miljoner kronor och är firad stjärna i Detroit Red Wings.

Det paradoxala är att han nu står mitt i det strålkastarljus där hans största demoner alltid funnits.

För det fanns en tid då extrem blygsel och scenskräck höll på att stoppa hela hans karriär.

Då han sprang och gömde sig efter matcherna, då han skolkade från skolans föredrag och betalade lagkompis­arna i Linköping för att tala inför andra i hans ställe.

– Enda stället jag kände mig trygg var på isen, säger han.

Johan Franzén kallar det ren och skär skräck.

Rädslan att stå inför andra och hålla tal, möta media efter matcherna och flytta till nya miljöer.

– Jag har alltid varit skygg och första säsongen här var jag nästan rädd för att göra mål. Då visste jag att jag skulle bli intervjuad efteråt. Det var nästan så jag sköt i stolpen i stället, men bara nästan. Men det var aldrig så att jag åkte och jagade mål om vi ledde matchen klart. Det gör jag inte nu heller.



Få har känt till Johan Franzéns problem hemma i Sverige och det är först nu han kommit över den värsta rädslan.

–?Här i NHL kastas man ju rakt in i det. Det finns ingen utväg, så jag var tvungen att försöka jobba bort det. Och konfrontation är det som funkar bäst på all skräck, säger han.

Under åren i Linköping ingick det att spelarna skulle hålla föredrag i olika sammanhang, men Franzén lyckades alltid smita ifrån sina åtaganden.

– Jag betalade helt ­enkelt någon annan i laget ur egen ficka. Jag klarade helt enkelt ­inte av det.

Bara att han nu kan berätta öppet om det visar att han är en god bit på väg.

– Men det är fortfarande så att jag helst smiter ut ur omklädningsrummet innan journalisterna släpps in efter matcherna.

Den extrema blygseln är anledningen till att Johan Franzén fick ett så sent genombrott.



















Han var en stjärna redan som tv-puckare i Småland, men när de ansvariga för pojklandslaget ringde efteråt för att kalla honom ett förberedande läger så tackade han nej.

HV 71 lyckades locka honom till hockeygymnasiet i Jönköping, men han blev inte kvar i stan särskilt länge.

– Jag trivdes inte och det blev mycket frånvaro från skolan. De gånger vi fick i uppdrag att hålla föredrag inför klassen så kunde jag inte tänka på något annat. Jag höll mig borta från lektionerna tills uppgiften var över. Det gick bara inte. Jag brukade lämna skolan vid lunch och sticka ner och åka allmänhetens åkning i stället. Det var bara där jag kände mig trygg. Till slut flyttade jag hem igen. Men jag tror ändå det var ett bra val och att det var ­bättre för mig att spela seniorhockey hemma än juniorhockey i HV.

I lilla Landsbro hade han kompisarna, ­familjen och tryggheten.

I Myresjö ett par kilometer bort hade han fotbollslaget.

– Jag spelade i pojk­allsvenskan tills jag var sjutton år. Jag var målvakt, trots att jag tyckte det var skittråkigt att stå i mål. Jag ­hatade det verkligen på vissa träningar. Men ­tränaren ville att jag skulle stå och så blev det.

Han fortsatte sedan med fotbollen som forward i Landsbro ända tills han var nitton år, vilket är i det närmaste unikt för en svensk hockeyspelare i NHL.

– Men det där sista året med barndomskompisarna i fotbollslaget var faktiskt ett av mina roligaste idrottsår hittills. Vi spelade bara för att det var kul.

Samma vinter gjorde han fantastiska 23 mål på bara tio matcher i Team Boro i division III. Ryktena spred sig över hockey-­Sverige.

Då inträffade en incident som också är ­relativt okänd och som kunde ha stoppat karriären för den då 19-åriga Franzén.

Han körde på domaren i en match och fick ett års avstängning från hockeyn.

– Men vi överklagade och fick ner det till tio månader, säger han.

Vad hände egentligen?

– Jag var arg och åkte efter domaren och skällde och när han stannade och satte händerna i sidorna så fortsatte jag att åka.

Franzén visar själv domarens gest för misconduct då han berättar.

– Jag hävdade hela tiden att jag inte kunde stanna. Det hävdar jag fortfarande, säger han och spricker upp i ett leende.

Men säsongen efteråt började vandringen uppåt.

Tränaren Torgny Bendelin lyckade få honom att flytta till då allsvenska Tranås 1999-2000 och när Torgny flyttade till Linköping året efter följde Franzén med.

Ett Linköping som låg i allsvenskan den säsongen.

– Jag hade bud från HV 71 och elitserien då också, men Bendelin lyckades övertala mig att hänga med till LHC, säger han.

I Linköping kom också genombrottet, då LHC tog sig tillbaka till elitserien samma säsong. Tillbaka för att stanna.

– Att gå upp i elitserien med Linköping är det roligaste jag upplevt som hockeyspelare, näst efter min Stanley Cup-titel här i Detroit.

Ändå fortsatte Johan Franzén att vara en anonym svensk spelare, en hårt jobbande defensiv forward som trivdes utmärkt i den rollen. Han kom med i landslaget som typisk grov­jobbare och VM-debuterade i Prag 2005.

– Men det har också varit en stor del i min utveckling. Och det var en roll jag trivdes med, eftersom jag slapp all uppmärksamhet.

Men de flesta blev nog förvånade när han stack till Detroit senare det året, Detroit som draftat honom som 24-åring i 2004. Han gick relativt högt också för att vara en överårig spelare – som nummer 97 i tredje rundan.

Och i Detroit började förvandlingen till den ”nya” Johan Franzén.

Powerforwarden, målskytten, stjärnan.



















Svensken som gjorde nio mål på bara fyra matcher i slutspelsserien mot Colorado 2008 och slog legendaren Gordie Howes 59 år gamla klubbrekord.

– Det är det sjukaste jag varit med om. Allt gick in. Jag minns ett av målen, då deras målvakt täckte hela målet. Men på något sätt lyckades jag få pucken på högkant när jag sköt så den smet in i den enda lilla lucka som fanns mellan benskydden, säger han.

– Men när jag först kom hit började jag från botten för att ta en plats och jobbade med de bitar jag var sämre på. Men mentaliteten här är en helt annan än hemma i Sverige och man försöker hela tiden ta fram de kvaliteter du har. Hemma var det aldrig någon som sa att jag ­hade ett bra skott. Här sa lagkompsiarna Kris Draper och Kirk Maltby till mig nästan direkt, att ”du som är så stor har så bra skott måste ­utnyttja det mera. Gå på mål och skjut!”

– Det var så det började. Sedan blev både ­Tomas Holmström och Daniel Cleary skadade och då fick jag ta deras roll och stå framför mål i power play. Då började puckarna rasa in. Sedan vande man sig vid det i en kultur där man letar en hjälte i varje match. Till slut vill du vara den hjälten själv.

Man kan väl säga att Franzén lyckats i det fallet.

Samtidigt har han inte vant sig hundraprocentigt vid den nya hjälterollen ännu, även om den värsta blygseln försvunnit.

Och medan andra NHL-miljonärer bygger jättevillor runtom i Sverige, är Franzéns småländska drömkåk bara på 80 kvadrat.



Mats Wennerholm
Mats Wennerholm

Jimmy Wixtrom
Jimmy Wixtrom

– Den ligger vid en sjö nästan så långt in i skogen du kan komma. Och tillräckligt långt från alla för att slippa besök, säger han.

Men det märks sam­tidigt att han börjat trivas lite i sin nya roll.

Annars hade han aldrig ­berättat sin historia så öppet.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Om Aftonbladet

Populära bildspel via Shootitlive