”Svider att se någon annan ta med sig bucklan hem...”

17 slutspel, fyra titlar – men Lidström brinner fortfarande

Foto: ANDREAS HILLERGREN
HOCKEY

DETROIT. Svartsjuka.

Nicklas Lidström använder aldrig den termen, men det är just svartsjuka som driver den snart 40-årige legendaren när han nu stormar in sitt artonde raka NHL-slutspel.

Han vill inte se någon annan gulla med den Stanley Cup-pokal han ser som Detroit Red Wings egendom.

– När vårt lag haft den där bucklan på fest ett år och någon annan plötsligt får ta med sig den hem, då svider det , säger ”Lidas” med en grimas när Sportbladet möter honom för en exklusiv intervju om begäret efter segrar, det eventuella slutet på karriären och framtiden i ett Sverige han inte vet så mycket om.

Det är nästan som att höra, och se, en försmådd kavaljer. En som blivit dumpad av sin älskade och ser henne, eller honom, med en ny flirt på krogen.

Något mörkt skymtar under något ögonblick förbi i de vanligtvis vänliga ögonen. Det sjungande dalmålet blir lite hårdare. Munnen vrider ihop sig i en bitter grimas.

Men det är inte olycklig kärlek som plågar Nicklas Lidström vid det oansenliga pub-bordet i lilla Northville, fem minuters bilväg från det grandiosa huset hemma i Detroit-förorten Novi.

Det är minnet av scenerna från Joe Louis Arena förra sommaren, när hans röda vingar förlorade den sjunde avgörande Stanley Cup-finalen och Sidney Crosby fick lyfta Stanley Cup-bucklan.

– Det var väldigt jobbigt att förlora den matchen och det är fortfarande jobbigt att tänka på, säger han.

– Vi hade haft ledningen med 3–2 i finalserien, det var sista matchen på säsongen och vi kunde avgöra hemma. Det var så mycket som stod på spel. Och sen slutade alltihop på det sättet. Inte kul alls.

Allra mest smärtsamt var det att se just Crosby. Med bucklan. Den som ”Lidas” själv – som förste europé i historien – fått ta emot ur kommissionären Gary Bettmans händer ett år tidigare. Som han sedan tog med sig hem över natten och baxade till sönernas skola dagen efter. Som så småningom flögs över till sommarstället i Dalarna under sommaren...

Plötsligt var den på väg till Pittsburgh.

–När man haft den där bucklan i ett år, när den varit på fest med alla i vårt lag under sommaren, då vill man inte se någon annan med den. Den är vår liksom. Men när man förlorar ska den istället åka på likadana fester med några andra. Det svider, förklarar den snart 40-årige Norris Trophy-kungen med det där hastigt mörka i blicken.

Artonde – och sista?

I år ska det inte hända.

I år ska The Big Red Machine – trots en okaraktäristiskt motig grundserie – föra hem den mytomspunna pokalen till Motown och se till att Pittsburgh får känna samma sting av samma svartsjuka.

Det är i alla fall med de föresatserna Sveriges meste NHL-spelare ger sig in i sitt artonde raka Stanley Cup-slutspel.

– Det skulle betyda oerhört mycket att gå hela vägen igen, säger han och skjuter undan resterna av en saftig cheeseburger-lunch.

– Jag vill uppleva känslan av att vinna. Att stå som segrare efter säsongens sista match. Att vara bäst i NHL. Begäret efter segrar dämpas inte bara för att man vunnit förut. Tvärtom, då vet man exakt hur underbart det känns och man vill ha tillbaka den känslan en gång till.

En gång till, säger han. Bara en. Det låter som det artonde slutspelet också kan bli det sista. Och det är ju inte nog med att han fyller 40 år om några veckor – kontraktet med Wings går ut efter den här säsongen också.

Men inte kan väl Nicklas Lidström – THE Nicklas Lidström – lägga av helt plötsligt?

– Jag har faktiskt inte bestämt mig ännu. Jag ska spela färdigt den här säsongen, sedan sätter vi oss ner och tar ett beslut. Tills dess funderar jag inte så mycket över det.

Alla dina landsmän i Wings är i alla fall övertygade om att det blir minst ett år till.

– Jaså. Ja, ha ha, då vet dom mer än vad jag själv gör. Jag koncenterar mig bara på att gå långt i slutspelet nu.

Ni har ju haft det tungt som lag i år, men du hade det under första delen av säsongen lite tungt själv också, eller hur?

– Ja, i början spelade jag inte så bra som jag varit van vid. Jag vet inte riktigt varför, men jag kom inte upp i normal kapacitet. Det var en seg start, helt enkelt. Men nu har det vänt, under andra halvan av säsongen tycker jag att jag spelat upp mig ordentligt.

Tvivlade du nånsin på dig själv? Var du orolig över att du hade förlorat förmågan?

– Nej, såna tankar och känslor hade jag inte. Jag kände aldrig att jag inte hängde med i tempot och jag visste att jag inte tappat det som jag varit bra på. Spelsinnet, positionsspelet...det fanns kvar, det visste jag.

Och du tycker fortfarande att det är roligt att vara hockeyproffs?

– Absolut. Träningarna är kanske lite mer slentrianmässig än för femton år sedan, men det är fortfarande otroligt roligt att spela match. Kicken man får när man kommer ut på isen och det sitter 20 000 på läktaren, den är svårslagen.

Ja, det talade Mats Sundin om när han slutade, att den enorma känslan inför exempelvis en slutspelsmatch inte går att hitta i det civila livet.

– Nej, den finns nog inte i så många vanliga jobb. Det blir en omställning den dag man slutar.

Vad händer den dagen? Du och familjen stannar här i USA, va?

– Nej, vi återvänder nog till Sverige när karriären är slut. Även om vi nu varit här i 19 år känns det som att vi vill bo i Sverige.

Å fan! Jag trodde det var givetvis att du skulle bli någon ny Steve Yzerman-typ här i Detroit.

– Nä, ha ha, jag kanske får bli en Yzerman i Sverige istället.

Vad är det som lockar med att flytta hem?

– Närheten till familj och vänner. Både mina och Annikas föräldrar börjar bli till åren och vi vill gärna umgås mer med dem. Grabbarna är också positiva, hela familjen trivs i Sverige på somrarna.

Jo, men då är det just sommar också...

– He he, det är sant. När man står där i snöglopen i februari kanske man undrar vad man tagit för beslut. Det blir mycket nytt, jag och Annika har bott här hela våra vuxna liv och vet mer om hur det fungerar i det amerikanska samhället än i det svenska. Så vi får nog lära oss från början igen.

Innan dess ska ”Lidas” dock bärga en Stanley Cup-titel till.

Så han slipper se någon annan med den där bucklan.

FAKTA

LIDAS STANLEY CUP-TRIUMFER

Stanley Cup, 1997

Detroit Red Wings besegrade Philadelphia Flyers i finalen med 4–0 i matcher.

Nicklas Lidströms slutspelsstatistik:

20 matcher, 2 mål, 6 assist, +12.

Stanley Cup, 1998

Detroit Red Wings besegrade Washington Capitals i finalen med 4–0 i matcher.

Nicklas Lidströms slutspelsstatistik:

22 matcher, 6 mål, 13 assist, +12.

Stanley Cup, 2002

Lidström var assisterande kapten och blev vald till Mest Värdefulle Spelare.

Detroit Red Wings besegrade Carolina Hurricanes i finalen med 4–1 i matcher.

Nicklas Lidströms slutspelsstatistik:

23 matcher, 5 mål, 11 assist, +6.

Stanley Cup, 2008

Lidström var kapten – den förste europeiske kaptenen att vinna Stanley Cup.

Detroit Red Wings besegrade Pittsburgh Penguins i finalen med 4–2 i matcher.

Nicklas Lidströms slutspelsstatistik:

22 matcher, 3 mål, 10 assist, +8. Lidström var kapten – den förste europeiske kaptenen att vinna Stanley Cup.