Semestern är nära, Detroit

Per Bjurman: De blågula stjärnorna kan få en lång Sverige-ledighet

HOCKEY

DETROIT. De brukar inte komma hem förrän framåt midsommar.

Men i år kan Nicklas Lidström och de andra blågula Detroit-stjärnorna få en riktigt lång Sverige-semester.

Ex-mästarna vet inte riktigt hur de ska försvara sig mot de hungriga, smarta prärievargarna från Arizona-öknen och risken är uppenbar att de blir uppätna innan nästa helg.

ILLA UTE Petr Prucha sätter viktiga 3–2 bakom Jimmy Howard i Detroitmålet. Nu är svensklaget pressat i Stanley Cup. FOTO: AP
ILLA UTE Petr Prucha sätter viktiga 3–2 bakom Jimmy Howard i Detroitmålet. Nu är svensklaget pressat i Stanley Cup. FOTO: AP

Efter söndagens graverande 2–4-förlust talas det här i gistna gamla Joe Louis Arena mest om att Detroit inte var tillräckligt bra i match nummer 3.

Sant, i och för sig. Det var bara i enstaka skeden, främst i slutet av första perioden, ”The Big Red Machine” lyckades frigöra tillbörlig slutspelsintensitet och flera av

lagets superstars – bland dem Johan Franzén, Pavel Datsyuk, Tomas Holmström och Niklas Kronwall – har fortfarande inte ömsat av sig det torra grundserieskinnet.

Det talas också om att de ärrade rödvingarna stått inför höga hinder förr och för det mesta hittat sätt att passera dem.

Korrekt, det också.

Men då har det ofta handlat om att de lyckats kriga ner fysiska, aggressiva, tunga bestar som Anaheim, San Jose och – back in the day – Colorado.

Coyotes är ett annat slags djur. Hungrigt, energiskt, smart, kvickt, närmast fulländat i kreativt flockbeteende – och jag är inte hundraprocentigt säker på att ens ett Detroit i praktslag skulle klara av att freda sig mot dess begåvade sätt att spela hockey.

Frånåkta och uppsnurrade

Under gårdagsmatchen såg det långa stunder ut som att hemmaspelarna helt enkelt inte visste hur de skulle bete sig. De hittade ytterst få av de patenterade misstag de alltid brukar se till att utnyttja och lyckades, främst därför, bara ögonblicksvis ta sig igenom det ohyggligt samlade, tajta Phoenix-försvaret. När spelet sedan vände, inte sällan i blixtrande motattacker, blev de ofta frånåkta, uppsnurrade och utmanövrerade.

Det är lätt att göra sig bilden att den där röda maskinen plötsligt är omringad av glupska vargar, eller präriehundar om ni nu hellre vill det, i okänd terräng.

Hur löser man ett sånt dilemma?

Red Wings måste formulera ett svar – snabbt.

Annars får vi trösta med upplysningen om att det – i alla all emellanåt – är fint i Njurunda, Piteå, Västerås, Helsingborg, Norrköping, Stockholm och Landsbro även i april...

Man måste ge Phoenix, och framförallt dess ledare, en rejäl applåd också.

Efter en sommar av ohyggliga problem – med ägare, tränare och till och med hemvist – var laget predestinerat att ankra i NHL-tabellens absoluta bottenskikt.

Sensationell säsong

Men med hjälp av Dave Tippett och svenske assistenten Ulf Samuelsson har detta hopplock av ungdomar, gamla trotjänare och överblivna ”journeymen” från andra klubbar samlat sig till en helt sensationell säsong.

De skrällde sig till en fjärdeplats i väst och nu håller de – kanske – på att skrälla bort självaste Detroit ur slutspelet.

Tippett måste vara given för Jack Adams Award – den trofé som tilldelas årets coach.

Till sist, bara, en feg liten reservation.

Jag såg Henrik Zetterbergs blick i omklädningsrummet i går.

Den talade ett annat språk än det jag använder i den här spalten.

Den sa att det kommer att se helt annorlunda ut i Joe Louis Arena i morgon natt.

Det kan kanske vara bra att ha med i beräkningarna...