”Det här är en helt fantastisk plats”

Oliver Ekman-Larsson om den osannolika succén och livet i Arizona

HOCKEY

PHOENIX. Man kan av bilden här ovan få intrycket att Oliver Ekman-Larsson, på nattpass bakom en kaktus, är en typisk coyote.

Men det stämmer bara delvis.

Den här präriehunden är smartare, snabbare och starkare än alla andra som jagar byten i Arizonas öken – och han är det i en ålder då de flesta fortfarande lär sig gå.

– Jag är hyfsat bra på att anpassa mig. Det är därför omställningen gått såpass bra, heter det när Sportbladet kommer på besök hemma hos 19-åringen som på ett halvår gått från allsvenskan i Sverige till succé i NHL.

Egentligen är det omöjligt.

En 19-årig back ska inte kunna spela allsvensk hockey mot Almtuna och Växjö under våren – och vara hyllad NHL-stjärna till hösten.

Men det är just den resa Oliver Ekman-Larsson gjort.

Han lirade förra säsongen med Leksand i Sveriges andra-division och nu är han den försvarare Phoenix Coyotes för det mesta lutar sig mot; han har i några av sina första matcher i grundserien förärats istid av mängder som brukar förbehållas såna som Nicklas Lidström, Chris Pronger och Sergej Gonchar.

– Det är särskilt anmärkningsvärt med tanke just på att han är back. Ingen position är svårare. Men Oliver har gjort det riktigt bra och förtjänar förtroendet han får; vi vill ju vinna varje match och spelar honom för att vi tror att det hjälper oss. Han är verkligen ett undantag, säger Phoenix svenske andretränare Ulf Samuelsson.

Till och med motståndarna instämmer.

Niklas Kronwall blev till exempel mäkta imponerad när Detroit häromsistens mötte Phoenix.

– Han är grym på skridskorna och tar hela tiden rätt beslut. Man kan verkligen inte fatta att han är så ung. Det ser ut som att han spelat i ligan hur länge som helst, säger Red Wings-veteranen.

”Bra på att anpassa mig”

När Oliver efter en match hemma i Jobing.com Arena får de lovorden upplästa för sig blir han lätt förlägen.

– Det är väldigt kul att höra sånt från en så storartad svensk back. Verkligen, säger han och tittar ner i heltäckningsmattan i Coyotes lyxiga omklädningsrum.

– Men jag vet inte, jag försöker bara spela mitt spel och göra det så bra som möjligt. Att det gått såpass hyggligt beror nog på att jag är hyfsat bra på att anpassa mig. Och så har jag stor hjälp av killarna i laget. Adrian Aucoin, som jag bildat backpar med, har till exempel lärt mig mycket.

Med tanke på att Aucoin är dubbelt så gammal och spelat i ligan sedan den nya backkollegan var tre år (!) låter det inte alldeles orimligt.

Man det konstiga är att Oliver är den av de två som ger lugnast, säkrast och mest rutinerat intryck.

Vad HANDLAR det om? Ren instinkt?

– Ah, instinkt...jag vet inte, det får du fråga mina föräldrar om, säger han och gör sig beredd att kliva ut i den varma Arizona-kvällen.

– Jag försöker som sagt bara spela mitt spel. Lite tid att vänja sig har det ändå tagit. Det är ett helt annat tempo och alla är skickligare på små ytor. Men jag tycker jag kommer in i det mer och mer.

En förklaring kan ju också vara att den Tingsryd-fostrade ynglingen har en förebild som personifierar begrepp som lugn och säkerhet och intelligent beslutsfattande på isen.

Just det – Nicklas Lidström.

– Jo, självklart har jag tittat mycket på ”Lidas”, det kan jag inte hymla om. Därför var det en verkligt speciell känsla att möta Detroit och få spela mot just honom, säger Oliver.

Han lär få vänja sig vid den sortens magiska möten, för alldeles nyligen fick han beskedet av ledningen att det är dags att skaffa egen bostad i Phoenix – det slutgiltiga kvittot på att klubben är nöjd och inte avser att testa sin nykomling i någon trist farmarliga.

– Hans karriär har bara börjat. Det finns fortfarande saker att jobba på, men han är otroligt talangfull och rolig att jobba med. Det kommer att bli riktigt bra, säger Ulf Samuelsson.

”Jag behöver inget hus”

Bostaden i fråga, just införskaffad, är en lägenhet i ett nybyggt område på gränsen mellan Phoenix och exklusiva Scottsdale.

Annars brukar hockeyspelarna i Arizona skaffa sig hus.

– Men jag behöver inget hus. Jag har fullt upp med att hålla koll på en lägenhet, skrockar Oliver.

Njuta av sin plats i solen kan han ändå.

– Det är alldeles fantastiskt här, man kan ju gå i shorts hela säsongen. Det är också en omställning. Hemma kom man ut efter matcherna och höll på att frysa ihjäl. Här kommer man ut och svettas ihjäl i?stället, säger han och kisar mot den stjärnklara himlen.

– Men jag har verkligen inget att klaga på. Jag får göra det roligaste som finns och jag får göra det på en så här fantastisk plats.

Och så är han, redan, den vassaste präriehunden i hela Arizona.