Bjurman: ”Nya” Capitals kan gå hur långt som helst

HOCKEY

WASHINGTON. Det första, psykologiskt besvärliga hindret är passerat.

Nu kan det ”nya” Washington Capitals faktiskt gå hur långt som helst.

Själv tror jag vi får se ”Bäckis” och ”Mojo” i Stanley Cup-final om några veckor.

Så mycket som kan hända på ett år...

23 april 2010 spelade Washington Capitals match nummer 5 i en slutspelsserie mot Montreal Canadiens hemma i Verizon Center.

Då som nu hade de 3–1 i matcher och såg ut att redan ut att ha säkrat en plats i nästa omgång. Men Bruce Boudreaus flashiga artister gjorde en katastrofal plattmatch, fick stryk med 2-0 och vann sen inget mer i hela slutspelet.

Ett år senare, på dagen, är läget alltså exakt detsamma, men motståndare en annan – och, ska det visa sig, hemmalaget också helt nytt. Caps öppnade i går på ett sätt vars like jag bara sett en gång tidigare och det var när Kanada krossade Ryssland i Vancouver-OS förra året.

Hur var det nu ryske målisen Nabokov sa den gången?

”De var som gorillor någon nyss släppt ur en bur”.

Exakt.

Trycker på och trycker på

Skillnaden är att Capitals bara lyckades göra ett enda mål på en desperat Henrik Lundqvist under sin ursinniga

forcering – och tidigare upplagor av det lag som huserar i huvudstaden hade deppat ihop och slutat spela utan mer utdelning.

Men den här påskaftonen bara fortsatte de trycka på och trycka på och trycka på – samtidigt som de såg till att de utmattade gästerna från New York inte fick skapa mycket mer än författaren JD Salinger under de 40 sista åren av sitt liv.

Det är det som är skillnaden mellan nu och då.

Capitals kan fortfarande bjuda på fantastisk show, vilket vi fick se när Alexander Ovetjkin – som allra bäst när det behövdes som mest; också något helt nytt – soloåkte in 2–0 på Lundqvist.

Men våren 2011 har laget samtidigt karaktär. Moral. Psykisk hårdhet. Och det har lärt sig att stänga igen sin egen zon som pitbull-terriern stänger sin käft när den satt tänderna i ett byte.

Det – i kombination med att de tagit sig förbi första hindret och för första gången under Ovetjkin-Bäckis-eran varit med om att en playoff-serie inte behövt gå till sju matcher – tror jag borgar för gyllene tider i The District.

En nåd att stilla bedja om

Mig förvånar det inte alls om de går hela vägen och får möta Detroit, San Jose eller – givet att det darriga manskapet överlever ”Chelsea Dagger”-trudelutten i United Center i natt – Vancouver i en klassisk Stanley Cup-final i månadsskiftet maj-juni.

Det vore en nåd att stilla be om för alla som gillar att se bra hockey.

Henrik Lundqvist sitter för sjätte året i rad och stirrar tomt framför sig när allt är sagt och gjort – och så länge han spelar för New York Rangers lär det fortsätta på samma sätt, för även om coachen John Tortorella talar om att uppbyggnad fortfarande pågår på Broadway dröjer det länge, länge innan ”Blueshirts” är en verklig contender.

Frågan han hatar – om VM – ställs, men får som vanligt inget svar.

Besked lär komma på telefon om några dagar.

Hoppas inte för mycket, lyder mitt råd.

Karln har spelat 30 matcher i rad, skadade nacken i slutet av grundserien och har dessutom just öppnat en krog på Manhattan.

Några veckor i Slovakien lockar nog så lagom...