Leifby: Beviset - vi älskar det här fjuniga laget

Foto: Andreas Bardell
HOCKEY

Aldrig tidigare har så unga svenska idrottsmän hyllats så stort av så många i sådan kyla som i går.

Det värmde, det var välförtjänt och det bevisade precis hur vi känner.

Vi älskar det här fjuniga landslaget.

Det ska medges.

Jag var själv lite skeptisk kring de här hyllningarna första gången jag hörde talas om planerna, direkt efter finalsegern över Ryssen någon gång i fredagsgryningen.

Kungsträdgården? Är det verkligen nödvändigt? Tänk om det bara kommer ett par hundra, vad pinsamt det kommer att bli?

Hela det tankemönstret är typiskt svenskt, lite jantelag och ”du ska inte tro att du något”-mentalitet.

Åt helvete med den.

Jag borde förstås förstått vidden av det här redan tisdags natt när en storm som hette Emil körde skiten ur en antenn någonstans och släckte TV3.

Makalösa scener

Klockan var runt 02.30, det var dan före en vanlig arbetsdag, och helt plötsligt hade jag besök av 90 000 (!) läsare som samtidigt ville följa semifinaldramat mot Finland.

90 000 – i en sketen liveblogg.

Det är makalösa siffror.

Lika makalösa som scenerna vi fick se i går.

10 000 människor trotsade kylan och lördagsrutinerna och strövade i stället ner till Kungsträdgården för att ta emot Mika Zibanejad, Max Friberg, Patrik Nemeth och allt vad våra guldpojkar heter.

Roberto Vacchi hade tagit någonting, han hade kunnat hålla på hela natten, och när spelarna kom upp på scen, i matchtröjor och guldhjälmar, möttes de av ett tacksamhetsvrål som måste ha hörts hela vägen till Hovet.

De var värda varenda decibel.

För första gången på 31 år har ett svenskt landslag kommit hem med ett JVM-guld i hockey.

De hämtade det i hockeyns hemland, i lejonets egen kula i Calgary, Kanada, och de har gjort någonting som varken Mats Sundin, Peter Forsberg, bröderna Sedin eller Henke Lundqvist mäktat med.

Hjältar ska hyllas, hjältemod berömmas, så har det alltid varit och så kommer det förbli.

Vi har bara varit lite försiktiga med det.

Inget negativt med en hyllning

Jag noterade att en del hade svårt att förstå uppståndelsen.

De tyckte att det var löjligt och överdrivet att hylla juniorer som vunnit ”ett dussin-VM”.

Vi pratar om obildade och missunnsamma typer som aldrig själva vunnit någonting och jag kan inte komma på någonting negativt med en hyllning likt den vi såg i går.

Jag var själv på plats när Tre Kronor kom hem efter OS-guldet i Turin, hela stan kokade och korkade igen, glädjen och euforin som rådde då är svår att beskriva.

Mottagandet av Tre Kronor på Sergels Torg 1987, firandet av 94-laget i Rålambshovsparken... jag ryser fortfarande när jag ser tv-bilderna, de som var där kommer aldrig att glömma det, oavsett om de hyllade eller hyllades.

Svensk idrottshistoria

Kungsträdgården i går var ett stycke svensk idrottshistoria.

Aldrig tidigare har så unga svenska idrottsmän hyllats så stort av så många i sådan kyla.

Jag är glad att jag fick vara med om det.

Hovet var med på ett hörn också, bjöd in på middag och dukade fram finsilvret.

Det var kronprinsessan Victoria, prins Daniel och Mika Zibanejad.

Kungen av Kungsan.