Abrahamsson: En bedrövlig historia

HOCKEY

TORONTO. Underkänt i de två avslutande matcherna. Då kan det aldrig vara godkänt.

Juniorkronorna blev utan medalj för första gången sedan 2011.

Och att Sverige gjorde sin sämsta match när det gällde som mest blir det starkaste blågula minnet.

Sportbladets Hans Abrahamsson.
Sportbladets Hans Abrahamsson.

Då tänker jag givetvis inte på bronsmatchen mot Slovakien, som stundtals var en bedrövlig historia. Visst, en medalj är alltid en medalj och spelarna får något med sig hem. För mig är brons ­eller en fjärdeplats lite skitsamma. ­Åtminstone i ett JVM där vi har vant oss vid att vara med och slåss om guldet. Sedan är det tufft på toppen: Kanada hade inför den här turneringen missat final fyra år i rad. Ryssland två år i rad och USA har missat semifinal tre av de fyra senaste åren.

Men den fysiska och mentala kollapsen i semifinalen är det som lämnar avtryck.

Mårts var ångerfull

Och det var en hel del uppmärksamhet runt Pär Mårts uttalande under den matchen om ”lekstuga” och att ”svenska spelare är mer omogna”. Tre Kronors förbundskapten var ångerfull i går, och ville tona ner sin kritik. Jag tyckte att utspelet var uppfriskande. Är målsättningen att vara bäst, inte minst när det gäller, måste vi våga ställa obekväma frågorna och vända på stenar. Vad kan vi göra för att bli bättre?

Vad måste vi göra för att prestera på topp när det gäller som mest?

Kanske är en sak att inse hur förbaskat tufft det är att vara ute på den här scenen. Är spelarna för naiva? Om det sedan är Mårts uppgift kan diskuteras.

Men Mårts sa vad han kände just då och alla vet att i alla högpresterande verksamheter är det högt i tak. Jag ser det bara som ett friskhetstecken att Mårts agerar ”sur gubbe” och vänder på några stenar.

Sedan: Jag har jobbat nära Rikard Grönborg i fem år nu och lekstuga är ett av de sista ord han ska förknippas med. Jag lovar. Och jag tolkade inte Mårts uttalande som ­kritik mot ledarstaben.

Att förlora en semifinal mot ett skickligt Ryssland är en sak. Däremot stör det mig något enormt att det svenska laget levererade en så pass svag insats i ett så viktigt läge av turneringen. Bara ett fåtal var bäst när det gällde och det kan aldrig vara godkänt.

Samtidigt finns det också en naturlig förklaring om det här svenska laget uppfattas omognare: att de är yngre.

Juniorkronorna har de klart yngsta ­laget av toppnationerna med en trupp där fler än hälften av spelarna är födda 1996 och senare. Av de 21 spelare som fått istid kan tolv stycken vara med även nästa år. Jämför med Rysslands tre, Kanadas sex eller Slovakien som har fyra spelare födda 96 ­eller senare.

Länder som Ryssland och Kanada har ett enormt mycket större urval och kan därför i de flesta fall plocka ihop ett lag med i stort sett bara sistaårsjuniorer.

Sverige har ett annat utgångsläge och måste i mycket högre utsträckning plocka in spelare från yngre årgångar.

Mot Ryssland var det våra äldsta ­spelare som hanterade matchen bäst: Jacob de la Rose, Anton Blidh, Lucas Wallmark och Robin Norell. Och med facit på hand borde Rikard Grönborg kanske valt några fler 95:or i truppen.

Samtidigt var våra yngre spelare en stor anledning till gruppsegern och att vi spelade en semifinal. Inte minst har de skaffat sig ovärderlig erfarenhet till nästa års turnering som avgörs i Helsingfors.

Nylander kan stoppas

Målvakten Linus Söderström är ett år äldre och kommer utmanas hårt av Brynäs Felix Sandström. Backsidan ser riktigt bra ut där exempelvis Julius Bergman, Sebastian Aho och Gustav Forsling är kvar.

Enda spelaren som eventuellt ­stoppas av NHL-spel är William Nylander, han tillhör ­redan ­Toronto och är ett förstaval. Jag har svårt att se ­någon annan och forwardssidan ser riktigt stark ut där en majoritet av spelarna är födda 1996.

Slicka såren, ­utvärdera och ­avsluta nästa års turnering med de bästa matcherna.