”Chock. Det var första chocken i min karriär”

Sju månader efter Modos degradering – Sportbladet träffar ”syndabacken”

HOCKEY

TAMMERFORS. Ett ödesdigert misstag. Fyra sekunder senare var allting över.

För Örnsköldsvik.

För Modo.

För Otso Rantakari.

Nu, drygt sju månader senare, berättar den finländske backen för första gången om mardrömssekunderna på isen och tiden efteråt.

– Det var total chock. När jag såg pucken i målet…, jag insåg direkt vad som faktiskt hade hänt. Och jag kunde se det i människors ansikten.

De allra flesta minns säkert förra säsongens mest uppmärksammade och mest avgörande händelse i svensk ishockey.

Målet.

Och Misstaget.

Målet från Brock Montpetit som tog Leksand tillbaka till SHL.

Misstaget som skickade ner Modo i allsvenskan.

En ung finländsk kille som bara skulle vara i Örnsköldsvik några månader var direkt inblandad i att den anrika klubben numera spelar i allsvenskan.

Det kunde ha drabbat vilken spelare som helst på isen.

Jag åkte till Tammerfors med så många frågor.

Inte minst: hur går man vidare?

Jag träffar Otso Rantakari i Hakametsä, Tammerfors något slitna men ärorika hockeyarena. Hemmaplan för stans två rivalklubbar Tappara och Ilves.

Det är i mästarklubben Tappara som den 23-årige backen (han fyllde år i går, lördag) har börjat sitt nya hockeyliv och det skiljer sig markant från det han upplevde förra säsongen.

Sportbladets Hans Abrahamsson träffar Otso Rantakari i Hakametsä, Tammerfors.
Foto: HANS ABRAHAMSSON
Sportbladets Hans Abrahamsson träffar Otso Rantakari i Hakametsä, Tammerfors.

Skulle bara vara där tre månader

I januari lämnade han skuldtyngda Esbo Blues, för krislaget Modo. Kontraktet med Tappara för den här säsongen var redan klart.

Rantakari skulle bara vara i Örnsköldsvik några månader och hjälpa till att rädda klubben kvar i SHL.

I stället fick han uppleva en minst sagt smärtsam avslutning.

När jag är på besök har Tappara radat upp fyra raka segrar. De regerande mästarna leder SM-liiga.

Med sina nio poäng hänger Otso Rantakari med i toppen av backarnas poängliga.

Nyduschad efter ännu en träning – och med en minst sagt gles Movember-mustasch – kommer han till Hakametsäs restaurang belägen på markplanet

– Den är patetisk, säger han ursäktande om den tunna mustaschen innan han stoppar in en portionssnus.

Han ser snarare yngre ut än sina snart 23 år.

Ett nytt, betydligt ljusare kapitel är på väg att skrivas i Helsingforskillens hockeyliv.

Det förra tog slut en mörk fredagskväll i Fjällräven Center när mars precis hade gått över till april.

Att Modo till slut åkte ur SHL var ingen överraskning för dem som följt SHL de senaste åren. Ändå var det en enskild person som just där och då fick symbolisera Modos fall.

Otso Rantakari vet att han för alltid kommer att förknippas med Modos smärtsamma degradering.

Alltid gillat utmaningar

Det är uppenbart att händelsen mot Leksand fortfarande i allra högsta grad finns kvar i hans tankar. Det är lika uppenbart att han nu lärt sig att hantera och leva med historien.

– I de första matcherna den här säsongen fanns det i bakhuvudet och hämmade mitt spel. Jag frågade mig själv varför det som hände ska påverka mig som spelare. Jag gjorde vad jag gjorde, spelade som jag alltid har spelat och den där gången sket det sig, säger Rantakari och fortsätter:

– Självklart är det en läxa man måste lära av, men det är historia och ska inte påverka mitt sätt att spela. Om jag inte spelar som jag kan, inte har modet att försöka, kan jag säga hej då till min karriär. Att skita i byxorna varje gång du får pucken är inte jag. Jag gör saker på mitt sätt, om någon inte tycker om det får det vara så.

Är du en person som gillar utmaningar?

– Ja, jag gillar att spela under press och försöker sätta mig i sådana situationer. Jag vill vara där när det betyder som mest. Jag vill försöka – och jag vill göra det jag är bra på så mycket det bara går. Se vad jag är kapabel till att göra i såna situationer. Jag vill göra skillnad i viktiga matcher, säger han och lägger sedan snabbt till:

– Men givetvis inte på ett negativt sätt.

Den inställningen, är det något du alltid har haft med dig?

– Ja, jag tror den bara finns där naturligt.

Vi äter potatismos och någon sorts korvgryta.

Sedan börjar vi prata om Målet och Misstaget.

Såg målet efter två månader

Modo hade dominerat den sjunde och avgörande kvalmatchen fullständigt och hade en 3-1-ledning när bara åtta minuter återstod. Men Leksand reducerade och med endast 52 sekunder kvar lyckades man kvittera.

Vad minns du från förlängningen?

– Jag hade en bra känsla. I efterhand har jag sagt till folk som frågat om matchen att jag förmodligen gjorde min klart bästa match under tiden i Modo. Men det som hände gör givetvis att allt annat försvinner…

Klockan står på 5.46 i förlängningen när Otso Rantakari får pucken några meter nedanför egen blålinje.

Vad minns du av situationen?

– Jag har sett klippet i efterhand.

Foto: Bildbyrån

Du har det. När?

– Två månader efter matchen. Första tiden ville jag inte tänka på hockey, efter ett tag började jag köra igång med fysträning för att rensa huvudet. Men efter ett tag märkte jag att det som hände fortfarande påverkade mig och att jag var tvungen att hantera det. Jag kände att jag måste se klippet och se vad som verkligen hände.

Hur var det att titta på det?

– Tufft, såklart.

Såg du det ensam?

– Ja, jag ville det. För det var min sak. Min sak att bära och min sak att bearbeta. Det var tufft, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Jag mådde bättre efteråt. Kanske försöker jag inte göra samma sak igen i en förlängning, eller kanske gör jag det. Kanske lyckas jag då och det är så jag vill se på hockey. Att nästa gång lyckas jag.

”Lever och dör som en familj”

Om du tänker tillbaka, hur minns du situationen där och då på isen?

– Jag fick pucken av någon och vänder framåt och ser killen (Brock Montpetit) komma mot mig. En ganska naturlig reaktion var att dra åt sidan och komma förbi honom. Jag hade redan passerat honom men på något sätt – ganska turligt – fick han tag i pucken och kom ensam mot målvakten och gjorde mål. Jag försökte jaga ikapp, men han var riktigt snabb.

Känslan när du såg pucken i mål?

– Kollaps. Det är ordet jag tänker på. Total kollaps. Jag började inte gråta, det var inte ett sån reaktion. Mer…, jag kan inte hitta ordet på engelska. Inte skam… Men ledsamt. Bara jävligt ledsamt för mina lagkamrater. När jag såg pucken i målet…, jag insåg direkt vad som faktiskt hade hänt. Och jag kunde se det i människors ansikten.

Foto: Bildbyrån

Människor på läktaren?

– Nej, mina lagkamrater. Vi spelar för varandra. Klart vi spelar för våra fans och publik också, men i slutändan spelar man för sina lagkamrater. Man vinner och förlorar som ett lag och håller ihop som en familj. Lever och dör som en familj.

Kommer du ihåg vad du gjorde sedan?

– Nej, jag minns bara att jag åkte till bänken

Lagkaptenen Noah Welch försöker stoppa dig och trösta, men du bara sliter dig loss och åker till bänken.

– Var det så? Jag kommer inte ihåg det, jag var i min egen värld. Det var en helt tom känsla. Chock. Jag hade inte varit i chock tidigare under den matchserien, även om det var några tuffa händelser. Det här var första gången. Det var första chocken någonsin i min karriär.

Träffade bara ”Foppa” en gång

Vad hände sedan?

– Jag stannade kvar i omklädningsrummet ganska länge.

Pratade du med någon?

– Jag pratade lite med materialförvaltaren och vår fystränare och de där killarna. Som spelare är de här grabbarna lagets själ, de du kan prata med om du har en skitdag. Med dem kan du prata på ett annat sätt än med en tränare, säger Rantakari.

– Det var bara stöttande ord och en väldigt känslosam stund i omklädningsrummet. De tog absolut hand om mig, ingen kastade mig till vargarna på något sätt. Även om vi inte hade gjort någon bra säsong höll vi ihop in i det sista och det är en viktig lärdom. Ett lag ska vara ett lag oavsett vad som händer. Det är något jag kommer ta med mig under resten av karriären.

Från omklädningsrummet åkte Rantakari tillsammans med landsmannen Ilari Filppula och amerikanen Bill Thomas till restaurang Mamma Mia, som öppnade sina dörrar. 

Rantakari hade under månaderna i Örnsköldsvik sin lägenhet alldeles intill den legendariska restaurangen och var något av en stamgäst:

– Om jag får hälsa till personalen på Mamma Mia vill jag gärna göra det. Det var rätt ställe att vara i en sån här stund. Väldigt bra människor som jobbade där, speciellt Lennart Fackel.

Sov du ensam den natten?

– Nej, jag åkte med till Ilaris (Filppula) lägenhet och sov där. Dagen efter var det ett sista lagmöte med coacherna och alla runt laget. Vi sa hejdå till varandra och hade personliga samtal med coacherna och (Per) Svartvadet.

Vad sa coachen Andreas Johansson till dig?

– Att jag spelade väldigt bra i den avgörande matchen och vi pratade igenom matchserien och de månader jag hade varit där. Exakt vad vi pratade om vill jag ska stanna mellan oss. Men jag kände mig bättre till mods efter det mötet, så mycket kan jag säga. De behandlade mig väldigt bra.

Pratade du något med Peter Forsberg?

– Nej. Enda gången jag träffad honom under min tid i Modo var inför den sjunde och avgörande matchen mot Leksand. Då han var inne i omklädningsrummet och hade ett snack inför matchen.

Foto: HANS ABRAHAMSSON

Vill spela i Sverige igen

Hur länge stannade du kvar i Övik?

– Två dagar efter sista matchen. Sedan åkte jag hem till Helsingfors.

Var du ute något i Övik de dagarna?

– Mesta tiden var jag i lägenheten. Om jag gick ut var det med Ilari (Filppula) för att äta något.

Hur var det att möta människorna på gatan?

– Några var normala, andra var fortfarande upprörda. Jag förstår dem. Jag förstår alla känslor som fanns hos människorna i Örnsköldsvik då.

Men det var människor som kom fram och var upprörda?

– Ja, men jag vet inte exakt vad de sa för jag förstår inte svenska så bra. Däremot kunde jag se i deras ansiktsuttryck att de inte var allt för glada.

Hur var det att hantera en sån situation för en ung kille?

– Tufft, givetvis. En helt ny situation. Det fick mig att än mer inse vad som hade hänt och hur mycket det påverkade alla människor i staden.

Innan vi skiljs åt visar Otso Rantakari upp en rad Facebook-meddelanden han fick dagen efter det bittra uttåget. Samtliga med positiv ton och stöttande hälsningar.

– Det värmde verkligen, säger han.

En av många positiva Facebook-meddelanden till Rantakari efter chockförlusten.
En av många positiva Facebook-meddelanden till Rantakari efter chockförlusten.

Har du fått något negativt meddelande också?

– Nej, inte något. Inga hot. Ingenting sånt.

Rantakari kör mig med sin bil från arenan in till centrala Tammerfors. Jag ställer min sista fråga.

Finns det någon chans att du återvänder till svensk hockey i framtiden?

– Ja, absolut. Jag vill verkligen komma tillbaka någon gång och visa upp mig från en bättre sida. Min sejour i Modo har lämnat en sur smak i munnen. Jag spelade inte så bra som jag kan och jag vill definitivt visa för alla i Sverige, och för mig själv, att jag kan spela bättre. Jag ska definitivt försöka komma tillbaka till Sverige en dag.

FAKTA

Sekunderna som sänkte Modo

Klockan står på 5.46 i förlängningen i den sjunde och direkt avgörande matchen om en SHL-plats mellan hemmalaget Modo och Leksand.

Sex sekunder senare är allting över.

Med sin högerfattning börjar Otso Rantakari driva upp pucken och precis på mållinjen möter han Leksandsforwarden Brock Montpetit.

Rantakari väljer att gå ut till höger för att med pucken åka förbi Montpetit.

Samtidigt åker två av hans lagkamrater och byter, trygga med att Rantakari har pucken under kontroll. De två övriga Modospelarna är på väg framåt.

Klockan står på 5.48.

Då kommer det ödesdigra misstaget som för alltid kommer att förfölja den finländske backen.

Han skyddar inte pucken tillräckligt bra under en tiondel och Brock Montpetit lyckas, men en lång utsträckt klubba, stjäla den strax utanför Modos försvarszon.

Brock Montpetit får ett öppet hav mot Modos målvakt Adam Reideborn och en maktlös Rantakari är den som försöker jaga ikapp.

Klockan står på 5.50.

En sekund senare kastar sig Montpetit fram och skickar iväg det klassiska skottet som tog Leksand tillbaka till SHL.

Och skickade ner Modo i allsvenskan.

Klockan står på 5.52.

Ingen behöver förklara för Otso Rantakari vad som hänt och vem som kommer att pekas ut som syndabock.

Dubbelvikt åker han först ut i sarghörnet och sedan mot båset, medan hela Leksands lag kastar sig över Montpetit.

Ett par meter från sargen försöker lagkaptenen Noah Welch att stoppa och trösta Rantakari, men han sliter sig loss från den store amerikanens arm och fortsätter ut i båset.

Helt otröstlig sitter Rantakari dubbelvikt i båset med ena handsken över ansiktet.

Nichlas Torp försöker säga något, men Rantakari är helt okontaktbar.

Efter matchen gav han inte några intervjuer.