Abrahamsson: Pissar på de händer som föder

Ett förbund utan hjärta och hjärna hotar SHL-drömmarna

1 av 3 | Foto: 15096 PIC-AGENCY SWEDEN AB
HOCKEY

Största problemet är inte vilka beslut SHL genomför. Det är hur de förklarar och försvarar sina beslut.

Ni pissar verkligen på en av de händer som föder er.

Någonstans finns alltid en gräns – även för den mest hängivna åskådaren.

Sportbladets Hans Abrahamsson.
Sportbladets Hans Abrahamsson.

Drev skapas så lätt. En syndabock ska ­pekas ut och rullas i tjära och fjädrar. Den syndabocken har i många fall varit SHL-­ledningen, vilket alltså är de tolv SHL­klubbarna.

Ibland har det varit befogat, fallskärmen som enbart ska betalas av nykomlingen är ett exempel. I andra fall har det inte alls ­varit befogat och jag har varit kritisk mot allt för mycket gnäll. Allt som SHL har ­genomfört har inte varit skit, tvärtom har mycket varit både bra och nödvändigt.

Problemet är att det negativa, av naturliga orsaker, har fått allt för stort fokus. Gång på gång lyckas SHL-ledningen trampa snett och jag kan inte bedöma om det handlar om ren klantighet eller försök till härskarteknik.

Många bra saker

Ta det här nya avtalet mellan avtalet Svenska Hockeyligan (SHL) och Svenska Ishockeyförbundet som presenterades i fredags. Jag tycker väldigt mycket är väldigt bra.

Ekonomi i balans och ett rimligt överskott på banken. Dessutom en rimlig tid, sexton månader, på sig att ordna det.

Ett transfersystem som inte är presenterat än, men som innebär att de allsvenska klubbarna ser ut att få en bra ersättning för sina spelare.

Höjs med 500

Flera miljoner årligen till ungdomsutveckling ute i småklubbarna.

SHL fortsätter betala löner och släppa spelare till Tre Kronor under säsong, det är inte så självklart som det låter. Fråga bara Pär Mårts.

Men allt det här hamnar i skymundan. I stället blir det en helt onödig punkt som tar all uppmärksamhet och där man verkligen kan tycka att SHL agerar utan både hjärta och hjärna.

Arenakravet.

Tidigare har kravet varit 3 000 sittande åskådare i en SHL-arena, nu höjs det med ytterligare 500 platser. Inget dramatiskt egentligen.

Om det nu inte var för tidsaspekten.

Vid en så här övergångsperiod (14 lag nästa säsong) och med ett besked så nära inpå nästa säsong skulle åtminstone ett år eller till och med två år vara en rimlig tidsperiod att anpassa sig till de nya kraven.

Inte.

Senast 1 september ska kraven var uppfyllda. Klart det här tolkas som ett sätt att stänga ute vissa klubbar från ishockeyns finrum.

Det hade ju varit så enkelt att låta allt det positiva i avtalet få spela huvudrollen. I stället väljer man den här vägen och man gör det vid en tidpunkt då flera allsvenska klubbar med små arenor har SHL-vittring.

Större organisation

Jag har flera gånger tidigare kritiserat SHL:s förmåga att försvara och förklara sin beslut och nu står vi där igen.

I en pr-mässigt katastrofal intervju med C More pratade Jörgen Lindgren om att långsiktighet var anledningen till de hårdare arenakraven. Han utvecklade det med att de klubbar som har planer och ambitioner att gå upp i SHL i god tid ska veta vilka villkor som verkligen gäller.

Långsiktighet är nog sista ordet klubbar som Karlskoga och Karlskrona förknippar med fredagens besked. Redan den 30 april ska en första bedömning göras. Blir den lyckad har de fyra månader på sig att bygga om sin arena. Utöver allt annat som ett SHL-avancemang innebär med större organisation och en helt annan typ av spelartrupp.

Supportrar och vanliga åskådare ska inte fatta avgörande beslut för SHL:s utveckling, den rättigheten och skyldigheten har ligan. Delvis tillsammans med Ishockeyförbundet även om deras roll som maktfaktor devalverats rejält de senaste åren.

Kärleken till ishockeyn är stor, kärleken till en klubb är ännu större, men det finns alltid en gräns.

De tolv SHL-klubbarna är inga hockeymördare. Däremot är de i vissa fall förbannat klantiga och klumpiga. Eller så handlar det bara om att de skiter i hur de betraktas av sin omgivning.