Hallå, det här var ju riktigt kul!

HOCKEY

Såg hockey mellan Djurgården och Frölunda i går och kände mig tillbaka i forntiden.

65 skott på mål (40-25), massor av chanser, vidöppet och svängigt och offensivt och hur kul som helst.

Hallå, var tog 1-3-1-systemet vägen?

Är Lasse Falk underrättad om vad som sker bakom hans rygg?

Lämnade alltså Globen som en positivt överraskad man.

Hade inte varit där sen den värsta tråkhockeyns sorgliga dagar och fruktade det värsta även nu:

Samma gamla ansikten i korridorerna, samma snack, samma journalister, samma sorts kakor i pressrummet, en Wallin här och en Wallin där, en Boork här och en Töpel där, fem talangscouter i klump, hej hej och mors mors, en Lasse Björn men ingen Rolle.

Stämningen på läktarna var lika död som Michael Jacksons näsa.

Och nere på isen fanns några reliker som varit med sen nittonhundrakallt - Micke Andersson och Patrik Carnbäck i Frölunda, Micke Johansson och Tomas Strandberg i Djurgården.

Men där tog likheterna med det gamla slut. Det var riktigt rolig hockey i nästan sorglös sjuttiotalsklass.

Är målburarna mindre?

Spelet böljade fram och åter, som det brukade heta förr. Första perioden var sanslöst svängig, det var obegripligt att den kunde sluta mållös.

Märkligt nog lyckades också båda lagen bränna sina allra bästa chanser, jag vet inte hur många gånger det var fritt fram och raka spåret mot mål och mängder av perfekta skottlägen, men lik förbaskat stod det alltså 0-0 på tavlan.

När lagen bjuder till och spelar så anfallsglatt och dessutom slarvar i egen zon borde det ju bli hur många mål som helst i hockey.

Men det är precis som om målburarna blivit mindre och målvakterna större - det görs färre mål nu trots att lagen skippat den striktaste formen av styrspel.

En förklaring kan vara att målvakterna blivit mycket bättre.

En annan är att utespelarna är bedrövligt ineffektiva i avslutningarna. Var är skyttekungarna som smackar in ett obarmhärtigt handledsskott när chansen bjuds? Var är dagens Håkan Loob, Tore Öqvist och Lars-Gunnar Pettersson?

I NHL, förmodligen.

Nå, allting jämnar ut sig till sist. Vi fick oss sex mål till livs och bakom Djurgårdens 4-2 låg fullträffar som mest var slumpens skörd.

Imponerande, Djurgår´n

Det var en styrkedemonstration av Djurgården att vinna, jag satt hela matchen och inbillade mig att Frölunda var bättre, starkare, snabbare och fyndigare, men det var ingen som hade berättat det för djurgårdarna.

Frölunda har ett intressant lag, en kul blandning av gammalt och nytt, och jag fick en favorit i Magnus Kahnberg. Bra händer. Listig spelare. Har något mycket stort i sig.

Dessutom var det kul att se en elitseriematch som inte blåstes sönder av övernitiska domare.

Finländaren Hannu Henriksson gjorde enligt min smak en suverän match, han lät spelet flyta på och klarade balansgången perfekt. Spelarna uppträdde också mycket disciplinerat, fostrade som de är av den svenska domarkåren, och gjorde det enkelt för Henriksson.

En annan finländare som inte har det lika roligt är Esko Nokelainen i Brynäs.

Det är väl många andra före mig som krävt hans avgång, och jag ansluter mig härmed till den skaran.

Tåget går nu. Brynäs har sju poäng upp till näst sista lag och nu måste något göras.

Det givna är naturligtvis att sparka tränaren. In med nytt blod. Börja om. Esko är säkert en utmärkt hockeycoach, men även utmärkta coacher får sparken i bland. Det tillhör spelet numera.

Om inte Brynäs styrelse gör slag i saken omedelbart är det skandal och ett stort svek mot alla brynäsanhängare som finns ute i landet.

Peter Wennman