Modo, Modo - överallt Modo...

HOCKEY

Vart man än vänder sig i hockeyvärlden är det mandom, Modo morske män.

Är det inte Forsberg så är det Näslund.

Är det inte Weinhandl så är det Wernblom.

Det har varit en riktig Modovecka:

Poäng av Peter Forsberg i Colorado, av Markus Näslund i Vancouver, äntligen också av syskonen Sedin i samma klubb - och första NHL-målet för Mattias Weinhandl i New York Islanders.

Dessutom stabila insatser av Mattias Timander i Islanders och Hans Jonsson i Pittsburgh.

Det kryllar av gamla modoiter i NHL-klubbarna och ibland hoppas man nästan att det ska bli nån slags generalstrejk där borta, att alla superproffsen kunde resa hem till Örnsköldsvik och hoppa in i elitserien.

Vilken röra det skulle bli.

Men vilket lag Modo skulle ställa på benen!

Många ur dagens unga gäng skulle naturligtvis vara chanslösa på en plats, men en som skulle få lira är Magnus Wernblom.

Inte bara det, han skulle förmodligen ta på sig ledarrollen även i ett stjärnlag som detta Modo All Stars.

Kaxig och småful

Wernblom är en märklig hockeylirare.

Påminner mycket om gamle brynäsaren Tord Lundström. Kanske också en gnutta om Hardy Nilsson när denne lirade i Skellefteå.

Elak och kaxig och småful, hatad av motståndarna, men med ett gigantiskt hjärta för hockey och bättre med klubban än man kan förledas tro.

Det var kul att se Wernbloms imponerande uppvisning mot Timrå i går (7-2). Två mål och två målpass, kopiöst arbete över hela isen och en kolsvart, skräckinjagande blick som drev på kompisarna och skrämde motståndarna.

När "Werna" är på det humöret är han en slags kung i Elitserien.

Det är dock betydligt svårare att vara kung i NHL.

Nu är det naturligtvis en massa Modofans som protesterar, men jag tror inte Magnus Wernblom skulle ha haft någonting att hämta i den nordamerikanska hockeyn.

Jag drar en jämförelse med Tord Lundström igen.

När han var som störst på sextio- och sjuttiotalet tjatade experterna om att "han är som klippt och skuren för NHL".

Det sades att Tord spelade typiskt kanadensiskt, därför skulle han bli en stjärna over there.

Så småningom tog Lundström chansen i Detroit Red Wings.

Problemet var bara att det gick 13 Lundström-typer på ett dussin i NHL. Det fanns 200 andra som var ännu hårdare, ännu tuffare, ännu starkare vid sargerna, ännu modigare framför kassen.

I rättvisans namn ska sägas att det var oerhört svårt för en europé att ta sig in i NHL för trettio år sen, kanske särskilt i Detroit, och Tord hade ingen tränare som var beredd att visa tålamod.

Dessutom var det inte läge för brynäsaren att åka omkring och domdera bland domare och motspelare som han gjorde hemma i Sverige. I NHL var han en snäll pojke.

Det finns andra hårdingar som varit stöddiga till tusen på svenska rinkar, men som har mött en annan verklighet i Nordamerika. Tänker bland annat på Thommy Abrahamsson och Thomas Eriksson.

Krävs mer i NHL

Magnus Wernblom ska nog nöja sig med att vara en jätte i elitserien. Ska man lyckas i NHL krävs lite mer - snabbare skridskor, bättre dragningar eller vad som helst som skiljer ut en spelare från det "typiskt kanadensiska".

Egentligen hittar jag bara ett svenskt undantag från den regeln, och det är Tomas Holmström i Red Wings. Men han är å andra sidan så "galen" att det blivit hans adelsmärke.

Nå, jag ska inte babbla mer om NHL. Det kan ju minsann spelas mycket underhållande hockey här hemma också.

Flera av målen i Kempehallen i går var härliga att se, snabba spelvändningar och perfekta avslutningar. Och trots att det var Wernbloms show fastnade jag för de underbara långpassningar som Timrås back Kalle Koskinen slog matchen igenom. Hans smörmacka fram till Henrik Erikssons 5-1-reducering var ett skolexempel på hur man spelar hockey utan red line offside.

Apropå Mattias Weinhandls debutmål i NHL:

New York Islanders kom till spel i nya, läckra, oranga tröjor. Fansen kastade sig glupskt över dem i souvenirbutikerna.

Sextiotalströjor

De flesta lagen har nu tre olika tröjor, precis som de engelska toppklubbarna i fotboll.

Vore det inte en kul idé att ta efter här i Sverige också?

Ofta handlar det om en uppfräschad version av orginaldräkten. Jag skulle älska att se Brynäs i sina sextiotalströjor. Djurgården hade också en rätt fräck dräkt.

Annars gillar jag att Brynäs bryter mot rekommendationen att spela i vitt på bortaplan. De ställde upp i sina svarta ställ i Luleå i går, men inte ens det hjälpte. Stryk igen, 5-2.

Svart är färgen för dan i den gamla hockeystan, på alla sätt och vis.

Peter Wennman