Timrås långa pina är över

Lars Nylin om en 28 år lång ökenvandring

1 av 2 | Foto: ANDERS CARLSSON
Luleå mot Timrå - då viker ingen ner sig.
HOCKEY

Ökenvandringen är över. Ner med popcornpåsen i närmaste sopkorg. Lås in guldvippor och hörselskadade discjockeys. Slipsen placeras där den hör hemma, längst in i garderoben.

Med slutspelet börjar hockeyvintern på allvar.

Äntligen går det att skriva: "Elitserien är brännhet" utan att låta som en kallsvettig copywriter från Aktiebolaget Hockeyligan.

Allra mest glöder det i Timrå, där man för första gången sedan 1970-talet får se slutspelshockey.

28 år. 336 månader. Drygt 10 000 dagar. Så länge sedan är det Timrå IK var med i den svenska klubbhockeyns finrum, det vill säga slutspelet i den högsta serien.

"Hajen" gick på bio. Ulf Lundell svettades med ett debutalbum, "Vargmåne", där en nyckellåt, "67,67", handlade om vilda krogkvällar som då inträffat bara häromåret. 99 procent av dagens hockeyelit var inte ens född.

Den gången, vi talar alltså 1975, blev det till sist SM-brons för Timrå.

Detta efter en historisk sudden death-seger mot Skellefteå AIK - den allra första övertidsvinsten i svensk hockey. Allt talade för att plantskolan från sågverksbukten norr om Sundsvall för lång framtid skulle slugga Leksand och Brynäs i kampen om ädla medaljer.

Men vintern därpå, den första under rubriken elitserien, åkte ett brandskattat Timrå ganska pardonlöst ur. Ett halvdussin säsonger i spotlight var allt det blev för Eje Lindströms bebisar. Några krampartade comebacker till trots, 1978 och 1981, inleddes därmed en oändlig vandring i hockeyskuggans dal. Den har varat till i eftermiddag.

Timrå - ett modernt storlag?

Visst, redan 1997/98 blev laget femma i kvalserien. Man kunde åter börja snegla uppåt. Glömda var åren på 80-talet när 100 personer kom till Timrå Ishall för att imponeras av Bergnäsets AIK i uppgörelser i norrettans bottenträsk.

Men det är ändå först i dag som Timrå IK blir ett modernt storlag, det är mot Luleå i Coop-arena som examen tas för den skolning som påbörjades med återkomsten till elitserien hösten 2000. Kimmo Kapanen & co arrangerar en hockeyns bar mitzvah för klassikern som försvann.

Jag är själv ruggigt oneutral i eftermiddag. Som en skam för en förmodat objektiv sportjournalistkår ser jag löddrig de magra åren rada upp sig inför denna möjlighet till återupprättande av det vi hoppades på våren 1975.

Min första Timråmatch var en bottenhistoria mot Teg i slutet av 1960-talet.

Det var en riktigt saggig historia som Timrå bara med möda lyckades vinna. Men jag förhäxades totalt av dofterna, ljuden, svårdomarna, korvsmaken - och inte minst av det lag som till bara nyss hade hetat Wifsta-Östrand. I dag får jag äntligen lite betalt för de 35 år av berg-och-dalbaneåkande som blev priset för den där första kärleksstunden vid luciatid 67.

Extra dimension ger faktumet att det blev just Luleå som motståndare.

Luleå fanns inte ens på hockeykartan då 1975. I dag är det en förmodad storebror - självutnämnda hövdingar av "det riktiga" Norrland - som vi ställs mot i "Slaget om Norrland".

En storebror som det eggande nog blivit några rejäla holmgångar mot under en vinter där ett sparvstämplat Timrå plötsligt sprattlade upp på en piedestal. Incidenten mellan Timrås Christian Sjögren och Luleås "Bulan" Berglund - som ledde till tio matchers avstängning för Sjögren - var bara kulmen på en serie tuffa matcher.

Säker mark - något nytt

Derbykänslan har naturligtvis starkt bidragit till att hockeyfebern nu återigen immar igen fönsterrutor i Timrå med omgivningar. För det ska man veta: efter 28 års träskvandring har det varit lite svårt att genom hela serien uppbåda massivt engagemang. Timrå på säker mark, ett Timrå som aldrig behöver snegla mot ett illasinnat streck. Det har vi ju ALDRIG varit med om förr. Klart att man ibland satt sig ner och bara njutit. Rentav glömt att ta sig till arenan eller att knappa in # 377 på SVT Text.

Men det här kanske blir den enda kvartsfinalen i vår livstid. Så nu är laddningen och revanschbegäret åter maximal. Timrå Ishall såldes ut på sju minuter. Intresset i Luleå tycks inte vara särskilt mycket svalare. Det finns bara ett smolk i bägaren: att denna match, till skillnad från de övriga tre, inte visas i tv. Det här kan vara inledningen på en klassiker.

Då borde även tv-tittarna fått vara med.

Många experter pekar ut kvartsfinalserien Timrå-Luleå som den mest svårtippade. Men även de övriga tre kan bli väl så täta. Det anar uppenbarligen publiken. Överallt jäser det, mycket talar för att merparten av matcherna blir utsålda, oavsett om serierna blir fyra eller sju matcher långa:

HV 71-Djurgården

Två lag som vänt tveksamma perioder - i HV:s fall ett smärre inbördeskrig - till en allmänt uppåtgående trend. I Jönköping såldes båda matcherna ut på 20 minuter. I Stockholm har hockeytemperaturen ökat från - 30 i höstas till åtminstone strax under kokpunkten. Det kan nog bli över 10 000 i Globen när HV-supportrar fyller på - sist var dessa 1 500!

Leksand-Färjestad

Här är första matchen redan slutsåld. Sittplatsbiljetterna tog slut på 18 minuter. Efter ett aningen besynnerligt, men EFTERLÄNGTAT, klimax i Scaniarinken i veckan är nu allt en vit-blå-skimrande bonushimmel för Leksandsklanen. I Karlstad är intresset precis lika stabilt som tidigare.

Det blir fullt i alla matcher, biljetterna till första matchen tog slut på en förmiddag.

MoDo-Frölunda

Bortskämda Örnsköldsvik är kanske vid sidan av huvudstaden den mest svårflirtade orten av de åtta. Men med välförtjänt upphaussade Frölunda i kvarten small det bara till. Det blir över 5 000 i eftermiddag. Att det blir fullt i Göteborg behöver vi knappt säga. 12 044 platser var tingade på 45 minuter.

Lars Nylins fem bästa finaler hittills:

Lars Nylin (sport@aftonbladet.se)