Pojkdrömmen blev sann – och trycket i publiken var det bästa på tio år

HOCKEY

GÖTEBORG

Fick man vara hockeylirare för en kväll skulle ju lyckan vara att få spela ett tufft slutspel och, ja, kanske att man spelade en match som gick till förlängning och väl där skulle man få pucken på egen halva och ställa om i en kontring – och bara tokrusa på mål.

Med 12 000 som tokskrek på läktarna.

Sen drog man målisen lite avigt och la in pucken i nät.

Leva pojkdrömmen, helt enkelt.

Bli hjälte.

Kanske skulle man, balanserande på en skridsko genom den där målgården, hinna tänka att ”jag undrar vad farsan funderar över just nu, han sitter väl däruppe på läktaren med farmor och farfar och säkert är det någon som skriker högt på bred värmländska. Eller tappar andan.”

Målvakten har ju varit förbannat bra hela matchen, farsan är väl nervös att jag ska missa, men man hade ju förstås ägnat oräkneliga extratimmar på straffträning med grabbarna för det är ju i ett friläge i sudden man vill avgöra.

Så när målvakten nu hade lagt sig nästan på rygg, faktiskt, så var det ju bara att dra honom med en backhand och fösa in avgörandet.

Tokdrag på läktarna

På läktarna skulle det vara sånt liv att folk som tagit med sig öronproppar förstod att det var lönlöst, den här kvällen skulle alla gå hem med susningar i huvudet, den här här kvällen skulle göra en duktig rockpublik avundsjuk.

Men så vore det ju fredag och det skulle ha varit tokdrag på läktarna hela kvällen. Nästan så att man tyckte synd om de åskådare, lika många som i ett hockeylag, som fått för mycket innanför västen och tvingats lämna läktarna.

Och när man väl passerat den förnedrade målvakten och hunnit kasta en blick mot pucken längst in i buren, ja, då skulle man ju vänt upp mot folkhavet nere i sarghörnet och bara vråla ut sin lycka. Från darriga knän, ja, man hann ju bli nervös, upp genom mage och ur ett bubblande bröst, bara vråla ut sin lycka.

Lyckliga som barn

Man skulle se publiken bete sig som lyckliga barn; tunga farbröder som hämtade ur gamla sjömansfilmer, hela gäng av hockeytokiga tjejer, unga grabbar i vårat lags matchröjor, barn som borde ha varit i säng för länge sedan, alltså göteborgare ur alla kvarter. Alla lyckliga som barn.

Den där magiska slutspelskvällen skulle det vara bättre tryck än det varit på mer än tio år, i gamla Scandinavium.

Nästan lika bra tryck som i Frölundaborg, i SM-finalerna mot Luleå, för många år sedan.

Som engelsk ståplats i fotboll.

Absolut sånt tryck.

Fuktiga ögon

Sen, efter hjältemålet, skulle man bli överfallen av grabbarna i laget. Tomi Kallio, som förmodligen hade ordnat en sen kvittering i slutet av tredje perioden, Niklas Andersson som äntligen var kvitt sin magsjuka, Lundqvist, Sundin, alla skulle de kasta sig över mig och skrika.

Farmor där uppe på ena långsidan skulle ha fuktiga ögon av stolthet och farfar skulle krama om farsan. Säkert.

Sen skulle publiken sjunga ”Frööö...lunn...daaaaa, Frööö...lunn...daaaaa....”

Och varför inte, säkert skulle jag göra ett eget ärevarv när dom andra grabbarna i laget klivit av isen efter sanslösa hyllningar.

Matchen skulle förstås gå i tv, så jag kunde spara den hemma i videohyllan.

Som bevis för att jag hade levt drömmen.

Thomas Tynander