Äntligen riktig hockey

Nu får tråkiga spelsystem ge vika för härliga kämpatag

HOCKEY

Ursäkta, vem krympte rinken?

Efter allt babbel om Big Ice Hockey ända sen OS i fjol är det skönt att saker och ting återgått till det normala.

I SM-slutspelet har vi fått det som hockey bör handla om:

Svett, blod, hjärta, smärta – och jävlaranamma.

Det där lät kanske lite klyschigt, men det är ju faktiskt så det är.

Uttrycket ”Big Ice Hockey” har länge stått mig upp i halsen.

Många trodde kanske att Sverige (läs: Hardy Nilsson och Mats Waltin) plötsligt hade uppfunnit ett nytt genialiskt sätt att snabbt ta sig in över offensiva blå, att ”torpeder” var framtidens melodi, att det gick att skapa öppna ytor större än ett flygfält i Sahara.

Enkelhet effektivast

Jorå, tanken var säkert god.

Men det funkar inte när det kommer till kritan.

Vi är på väg back to basic.

Under den gångna säsongen har seriespelet var öppnare än på många, många år.

Det är precis som om det skulle finnas en hemlig kartellbildning mot 1–3–1 och andra extrema styrspel. Den som bryter mot kartellen blir utesluten. I viss mån gäller det även i slutspelet.

Men det är slut på bjudningarna nu. Nu är det det enkla som är det effektiva.

Jag hoppas Tre Kronors ledning tittar riktigt noga på vad som händer i detta rafflande slutspel och tar sig en funderare.

Se bara på Timrå, sensationsgänget som alla älskar just nu. Arne och Ankan sitter i tv och berömmer medelpadingarna för att spela ”trevlig hockey”, men vad är det egentligen som ligger bakom de fyra raka segrarna mot Luleå?

Är det en gnistrande, vacker, snabb anfallshockey som bygger på egna, smarta initiativ?

Nä.

Timrå har gett oss en doktorsavhandling i konsten att utnyttja motståndarnas misstag.

Ett bra försvarsspel där alla hjälper varandra, en skicklig målvakt (Kimmo Kapanen), inga dumdristigheter. Lagarbete framför individuella glansnummer.

Ingen som viker ner sig i närkamperna. Tålamod, tålamod, tålamod – och så smack när målchansen till slut dyker upp.

Det påminner om den tid då Tre Kronor kunde vinna VM-finaler med 2–1 eller 1–0.

Timrå skiter i modebegrepp som Big Ice Hockey.

Timrå spelar för att vinna.

Jag tycker inte att det är särskilt tjusigt, men det är både effektivt och smart.

Eldebrink ligger bakom

Jag anar en hjärna bakom det här, och han heter Anders Eldebrink.

Anders säger själv att det är Lill-Kenta Johansson som sköter det taktiska, men jag inbillar mig att trivselgubben Eldebrink också har ett par fingrar med i spelet. Är det nån som vet hur man spelar enkelt och klokt är det han.

Detta är egentligen en parentes, men: Fattar SSK vad man ställde till med när klubben slarvade bort Eldebrink ur ledningen?

Anders slängde kanslinycklarna på bordet och promenerade ut ur Scanirinken, trött och förbannad på dåvarande ordföranden Peter Forsberg.

Det skar sig totalt.

Forsberg är en sprätt som gillar att gnida sig mot Björn Borg på diverse VIP-läktare, men inom hockeyn gör han sig omöjlig.

Rykten placerar nu Eldebrink som tränare i Södertälje nästa år, men han vill nog först och främst se hur klubbledningen ser ut.

Lahtinen fick bra betalt

En fågel viskar i mitt öra att Timo Lahtinen fick EN MILJON för de veckor han hade på sig att föra ner SSK från en slutspelsplats. Om det är sant är det nog bara för de ansvariga att packa ihop och dra. Så sköter man inte en förening.

Nå, tillbaka till pojkarna som fortfarande får vara med och leka.

Medan Timrå vilar och samlar nya krafter kan Frölunda och Färjestad ta sig till semifinal i dag.

Båda lagen tycker jag har fått oväntat hårt motstånd från Modo och Leksand, men det kan också bero på ”slutspelssyndromet” – gängen väljer att spela mindre flärdfullt än tidigare och gör det oerhört mycket svårare för motståndarna.

Back to basic, som sagt.

Rysaren är Djurgården–HV.

Harald Lückner gör ett kanonjobb med HV och jag har en känsla av att smålänningarna är inne i ”zonen” nu, de har utan tvekan en jättechans att slå ut Djurgården i denna kvartsfinal.

I så fall kan det hända grejer.

HV har ett lag som kan gå hela vägen.

Peter Wennman