Himlens portar öppnades på Hovet

HOCKEY

Åh, vilket party!

Hade jag bara haft en gnutta sämre karaktär skulle jag skaffa en djurgårdstatuering och köpa en blårandig tröja i dag.

Sen skulle jag tränga mig in i DIF-klacken i semifinalserien mot Färjestad och uppleva hockey som hockey ska upplevas.

Jag upprepar:

Vilket j-la party!

Här har man suttit några år och sett Djurgården i Globen och kunnat höra en gylfknapp falla till golvet i den sömniga tystnaden.

Och så plötsligt öppnar sig hockeyhimlens portar på vid gavel.

Ett fullsatt, gungande, sjungande Johanneshov, en underbar hockeyfest... det var banne mig som att komma till en annan planet.

Djurgårdsfansen bar fram sina hjältar till en rätt komfortabel 3-0-seger i den laddade sjunde kvartsfinalen mot HV 71, och nu har jag två frågor:

1) Vilket lag ska kunna stoppa DIF om detta fabulösa publikstöd fortsätter?

2) Var har Djurgårdens fans varit tidigare i vinter?

– Öhh...det är ju fotboll som gäller numera, blinkade Dif-tränaren Johan Garpenlöv efteråt.

Jo, det är väl en del av sanningen.

Men gårdagen visade också på ett problem i svensk hockey:

Det är för många matcher som gäller för lite, för dyrt, för tätt mellan omgångarna, för tjatigt, för lite dramatik.

Förflyttad till åren kring 1980

När det står så mycket på spel som i går kommer också folket.

Det kommer dessutom en vild, glad, högröstad publik som deltar i spelet på ett annat sätt än i grundserielunken.

Och så det här med Johanneshov, förstås.

Det var nästan lika bra stämning när lagen möttes i serien, eftersom Hovet som arena framkallar en helt annan atmosfär.

I går kände jag mig stundtas förflyttad till åren kring 1980, då Anders Kallur, Mats Waltin, Bosse Berglund, Håkan Dahllöf, Tommy Mörth, Håkan Södergren och dom andra var snudd på oslagbara inför fansen på Hovet.

Skillnaden är väl att dagens djurgårdsspelare inte har riktigt samma stjärnglans.

Men det är ett kollektiv som jobbar desto hårdare. Jag ber att få lyfta på min falska doktorshatt för det jobb som Niklas Wikegård, Johan Garpenlöv och resten av ledningen gjort med sitt material.

Hur det än går i fortsättningen har Djurgården vunnit en slags seger den här säsongen. Inte många trodde att laget skulle kunna lyfta sig till den här kvalitén.

Sveriges svar på Mike Keenan

Niklas Wikegård har jag aldrig varit särskilt imponerad av tidigare, men nu får jag ge mig. Som han uppträtt de senaste månaderna är hans Sveriges svar på Mike Keenan.

Jag inbillade mig in i det längsta att HV skulle kunna komma igen efter utspelningen i första perioden i går. Det brukar straffa sig att gå på knock, som Djurgården gjorde, och inte få en större ledning än 1–0.

Men Dif gick inte i samma fälla som HV gjorde i match sex. Hemmalaget spelade smart och oerhört säkert och släppte knappt till en målchans bakåt.

Hur många skott på mål hade HV efter två perioder?

Åtta!?

När smålänningarna sen för en gångs skull fick ett läge var avslutningarna bedrövliga. Precis som tidigare. Joaquin Gage är landets bäste målvakt just nu och har hållt nollan i fem perioder – men det är inte särskilt svårt när HV-spelarna skjuter en decimeter över varje gång.

Se och lär av DIF-backen Björn Nord!

Hans 3-0-skott var en fruktansvärd pärla rätt upp i krysset. Så ska det gå till.

Dessutom hade HV för dåliga centrar för att kunna vinna den här matchen. Man riktigt satt och längtade efter en samlande kraft mitt i banan, en slags Thomas Rundqvist som kunde hålla i och fördela puckarna.

Nu ska det bli intressant att se hur mycket Djurgården förmår i semifinalen mot Färjestad. Den här matchserien har tagit på krafterna, men jag tror inte det ska behöva ha nån större betydelse.

Dif har definitivt chansen, även om jag håller Färjestad som knapp favorit.

Lika knapp favorit är Frölunda i sin semifinal mot Timrå.

Men, men... vi kan lika gärna stå där med en SM-final mellan Djurgården och Timrå så småningom, och då har hela hockey-Sverige lyckats tippa fel.

Peter Wennman