Trist att ingen annan än Wikegård vill vara stjärna

HOCKEY

Det heter ju alltid att det var en seger för kollektivet, att det var det disciplinerade lagarbetet som var hemligheten.

Visst.

Jag gäspar käken ur led.

Vem vill se en stjärna?

Jag vill.

Har ingenting att invända mot spänningen och underhållningen i Globen i går, det var en semifinal som innehöll det mesta.

Utom stjärnor.

Ärligt talat, vem är det av Djurgårdens och Färjestads alla aktörer som snott rubrikerna på sistone?

Jo, en glappkäft vid namn Niklas Wikegård, coach i Dif.

Börjar bli trött på hans pajaskonster nu.

Har berömt honom för hans sätt att leda Djurgården de senaste månaderna, men nu har han börjat spela över på ett nästan skrattretande vis.

Wikegård vet att han är med i tv.

Wikegård ruskar på huvudet, hånler och viftar med armarna efter varje domslut som går emot Dif.

Wikegård tar till utslitna klyschor om "ryggsäckshockey" och skäller ut domarna - sen påstår han att han inte söker uppmärksamhet.

Wikegård är sannolikt den mest mediakåte av alla i detta SM-slutspel.

Jag önskar att det fanns fler som hade lika stort begär av att synas - och då tänker jag på spelarna på isen.

I varenda NHL-slutspel kliver de stora stjärnorna fram och lägger i överväxeln. Det är då de visar vilket virke de är gjorda av, det är då som Forsberg, Sundin, Lemieux, Sakic, Hull, Fedorov och de andra lyser som klarast.

Här tycks det vara tvärtom.

Spelet låser sig helt

De största namnen gömmer sig. Eller också vågar de helt enkelt inte vara lika stora egoister som sina tränare.

Ta Jörgen Jönsson i Färjestad.

Fortfarande på noll poäng i slutspelet.

Så fort han får en målchans uppträder han som om han skulle ha en sopskyffel i näven. Hans pinsamt usla avslutningar - han kan inte ens träffa målet från två meters håll - kan ha kostat Färjestad segern i går.

Ta lirare som Marko Jantunen, Pelle Prestberg, Ulf Söderström och Peter Nordström, som alla har kapacitet att gå in och förändra en matchbild på egen hand - ingen av dem klarar det. Eller vågar göra det. Nordström verkar för övrigt ha gjort det till en sport att skjuta pucken rakt i bröstet på målvakten.

Ta Mikael Johansson i Djurgården.

I hans fall är det ledningens fel. Killen som är en av landets bästa lirare från mittlinjen och uppåt tvingas spela back. I långa perioder är Micke i egen zon som renodlad försvarare

Jag ser att han hatar det. Han är femtio procent sämre hockeyspelare bara för att hans tränare tvingar honom till det. Micke är den som hoppar in i båset och byter först av alla - varje gång.

Han FÅR inte vara stjärna.

Ta Fredrik Lindquist, som är så elegant och teknisk. Han försvinner så fort det blir lite tuffare tag och hårdare tempo i rinken.

Han TÖRS inte vara stjärna.

Är det inte på tiden nu att de namnkunnigaste gossarna i de här två lagen tar och kliver fram nu? Att de kanske blir en aning mer själviska och vågar bryta mot mönstret?

Målvakterna undantaget

Att Jörgen Jönsson och Micke Johansson står på NOLL poäng hittills i slutspelet är ju ett skämt.

De som går helt utanför detta resonemang är som vanligt målvakterna.

Både Joaquin Gage och Sinuhe Wallinheimo var snuskigt bra i går.

Gage har en plockhandske som jag inte sett maken till sen kanadensaren Gerry Cheevers på sjuttiotalet. Mannen är helt makalös.

Men att målisarna framstår som fenomen är också ett bevis på bristen av kalla, målfarliga stjärnforwards i detta slutspel.

För övrigt tänker jag inte räkna ut Djurgården, inte än.

Vinner Dif en av de kommande två matcherna i Karlstad blir det en jätterysare.