Dif-stjärnornas val: kliv fram - eller packa och åk hem...

HOCKEY

KARLSTAD

Mikael Johansson, Fredrik Lindquist och Mathias Tjärnqvist heter stjärnorna i Djurgården.

Alla har nyligen skrivit nytt kontrakt.

Men frågan är om inte klubbens sportchef Mats Waltin borde haft lite mer is i magen?

Det är nämligen de namnkunniga spelarna som sviker i Djurgården.

Okej, vi ska ta det från början. Att Djurgården har slagit ut stjärnspäckade HV 71 och spelat jämnt mot svenska mästarna Färjestad - trots att laget ligger under med 1-3 i matcher - är faktiskt en bedrift. Djurgården har överraskat och ni undrar säkert om jag är ironisk?

Inte alls.

Djurgården är ett lag som till stora delar består av medelmåttor - eller rollspelare som det så vackert kallas. Spelare som saknar den rätta talangen och fallenheten för ishockey, men som uteslutande lever på viljan och instinkten att aldrig lämna isen utan tre stygn i ansiktet och ett par utslagna tänder. Spelare som säkert kunde ha blivit lika bra i skidåkning eller maratonlöpning, men som valde ishockeyn.

Går alltid ut och kör

Det är bara att lyfta på hatten för kämpar som Christian Eklund, Ronnie Pettersson och Matthias Trattnig som varje match - oavsett om det är omgång 27 i elitserien eller SM-semifinal - går ut och kör i tre perioder, ökar takten i en eventuell förlängning och ivrigt vinkar i båset på att få slå en straff om det fortfarande inte är avgjort. Om alla överträffade sig själv som "medelmåttorna" i Djurgården skulle ishockeyförbundet kunnat dela ut bucklan redan i dag.

Men det är inte så enkelt.

Det finns en till kategori spelare i laget och dessa kallas stjärnor - de som ska krydda laget. Spelare som är uppvuxna med klubba och puck i vaggan, spelare som fått sporten via modersmjölken och som förmodligen - utan att veta om det - redan fått vänja sig doften av omklädningsrum under själva tillverkningen"

Inte en enda Micke-poäng

Jag tänker på namn som spelgeniet Mikael Johansson (har inte gjort ett enda poäng i slutspelet), briljante Fredrik Lindquist (var är passningarna?) och målskytten Kristofer Ottosson (inte ett mål på nio matcher), som alla försvunnit mot Färjestad. Visst, de har också kämpat, men ska Djurgården lyckas vinna i morgon - och ordna en sjätte match, i Stockholm - måste de stora namnen kliva fram och visa vägen. Annars är det bara för spelarna att packa ihop och börja planera inför sommarsemestern.

I Färjestad är problemet omvänt.

Där vimlar det av spelare som kan göra det där lilla extra med pucken - så kallade stjärnor - och tränaren Bengt-Åke Gustafsson kan rycka på axlarna när Ulf Söderström, Dieter Kalt, Jörgen Jönsson och Marcel Jenni går på halvfart.

Skulle må bra av en fajter

Alltid är det någon annan som kliver fram. Samtidigt skulle laget bli mycket, mycket bättre om det fanns fler som verkligen var beredda att göra skitjobbet - det som ger en klapp på axeln av tränaren, men som ingen utanför "familjen" märker.

Har egentligen aldrig förstått vad Dif-tränaren Niklas Wikegård menat när han pratat om att spelarna i Djurgården alltid står upp och inte "grinar". Nu vet jag. Per-Anton Lundström och Niklas Kronwall fick - i slutminuterna i Löfbergs Lila Arena i går - båda rapp i ansiktet (med blodvite som följd), men i stället för att ligga kvar och fiska efter en utvisning åkte de och bytte direkt. Nästan så att det skämdes över att ha blivit skadade av en lans i ett stort gladiatorspel.

Det ska beundras.

Lika mycket som Färjestad, som förmodligen kommer att stå där med bucklan i handen på torget i Karlstad.

Laget är bäst på papperet - och i verkligheten.

ishockey