Ge oss fler busar att hata

…och att älska, förstås

HOCKEY

Thomas Berglund, Christian Sjögren och Marcus Kristoffersson är tre hatobjekt i elitserien.

Det finns några till.

Men tyvärr är de alldeles för ensamma.

Svensk ishockey skulle må bra av fler busar.

Skjut mig inte i gryningen.

Strunta i alla hatmejl.

Sluta omedelbart och läs om du tror att den här artikeln kan skada dig och dina anhöriga och ha en dekadent inverkan på samhället.

Bra.

I kväll spelas omgång 23 i elitserien och vi är inne i det som populärt kallas serielunk. Laget går till arenan, byter om och går ut och spelar av matchen. Ungefär.

Spelarna är lagom intresserade av det som händer på isen och själva kampmomentet - ishockeyns själ - existerar knappt.

Det är där killar som Berglund, Sjögren och Kristoffersson kommer in i bilden.

Utan dem hade elitserielunken varit ännu tråkigare, tro mig. Det är busarna, som gör att det är värt att betala en hundring på ståplats för att se en match i omgång 23.

Det var bättre förr.

Anders Broström, Peter Ekroth, Tord Nänzén, Håkan Södergren och Mats Lusth kan fortfarande - tio-femton år efter att de lagt av - få deras tidigare motståndare att drömma mardrömmar och den gamla publiken att önska killarna ett fortsatt gott liv, två och en halv meter under jorden.

De kan väcka en match

Broström och Ekroth väckte känslor.

Precis som Berglund och Sjögren.

Och det är det ishockey handlar om.

Känslor.

När en match går i stå kan spelare som Thomas Berglund och Marcus Kristoffersson väcka liv i tillställningen.

De delar ut ett par tjuvnyp, sätter in några tuffa tacklingar och vips så finns känslorna där. Lagkompisarna hakar på och publiken vaknar till liv.

För ett lag och för ishockeyn är sådana killar ovärderliga. I folks ögon kan det tyckas konstigt att busarna gång på gång får matchstraff - utan att klubbarna reagerar.

Men klubbarna reagerar.

Med en klapp på axeln.

Utåt sett kan en tränare inte gå ut och försvara ett slagsmål, men i omklädningsrummet kan de hylla sin buse för ännu en lyckad dag på jobbet.

Tyvärr har svensk hockey blivit för mesig. Titta på Tre Kronor och de olika landslagsturneringar vi numera blir förnedrade i. I stället för att spela tufft och hårt - på gränsen till det otillåtna - åker vi omkring och försöker få stopp på motståndaren med hakningar, fasthållningar och diverse andra spelförstörande tilltag.

Med utvisningar som följd.

När ska förbundet vakna?

Vi visar inga som helst känslor och det är förklaringen till att vi inte heller vinner några matcher. Givetvis har det med inställningen i elitserien att göra.

Vi är egentligen inte ett dugg sämre än Finland och Tjeckien, men vi spelar en ishockey som inte längre är gångbar internationellt.

Varför?

Stor skuld i det hela har svenska ishockeyförbundet. Den har gett domarna luddiga direktiv att ta utvisningar för spelförstörande grejer, men alla parter har misslyckats kapitalt. Fasthållningarna och hakningarna har blivit fler, men tacklingarna och närkamperna - ishockeyns själ - har försvunnit helt.

Stå på er, busar

I dag kan en spelare få tre matchers avstängning för att han kastar handskarna och på darriga ben försöker dela ut taffliga högerkrokar.

Däremot kan du använda klubban som en yxa och hugga av armen på motståndaren och slippa undan straff helt.

Vilken incident är allvarligast?

Nej, Sjögren, Berglund och Kristoffersson ska ha all heder för sitt slit och sin inställning ute på isen.

Fler spelare borde ta efter.

Sportbladet listar: Spelarna i elitserien som motståndarna fruktar mest – lag för lag

Längre ned på sidan: Spelarna i elitserien som motståndarna fruktar mest – lag för lag.