Färjestad

Sportbladet följde Sveriges mäktigaste ishockeyklubb en hel dag - från morgon till kväll

HOCKEY
”Gudfadern” Håkan Loob samlade ett troget garde runt sig. Den framgångsrika Familjen Färjestad var född.
Foto: Micke Sörensen
”Gudfadern” Håkan Loob samlade ett troget garde runt sig. Den framgångsrika Familjen Färjestad var född.

Ljudet från läktarna tränger långt in i spelargången där målvakten Sinuhe Wallinheimo står och väntar på den andra perioden.

HV71 har stressat, pressat och smällt på allt lila som rört sig på isen under de första 20 minuterna.

Varje gång det har dunsat i sargen, vid varje tillfälle som Jörgen Jönsson förlorat pucken, så fort hemmalaget har varit nära att skapa något som kanske, med lite tur, resulterat i en målchans - har publiken svarat med ett småländskt vrål som fått taket att lyfta några centimeter.

Med andra ord: det är slutspelsstämning i Kinnarps Arena.

Det är det alltid när Sveriges största och mäktigaste hockeyklubb är på besök: Färjestads BK.

Tio timmar tidigare och Jörgen Jönsson är rastlös.

Han har just satt sig på sin plats i omklädningsrummet men nu reser han på sig och går in i klubbrummet.

Där står Jonas Frögren med en splitterny klubba, nästa års modell, säkert svindyr - som han sågat för kort.

Frögren kliar sig i huvudet.

- Så där kan du ju inte göra. Du måste se till att klubborna ligger jämnt innan du börjar såga, säger Jönsson.

Frögren kliar sig lite till i huvudet.

- Mmmm, säger landslagsbacken.

Jönsson vandrar vidare, förbi duschrummet med jacuzzin och bastun, in i ett materialrum där en dator står uppställd. Han börjar spela patiens.

- Äsch, det här går åt helvete.

Han reser sig och passerar tränarnas rum - där Bengt-Åke Gustafsson och Tommy Samuelsson ser det senaste mötet med HV71 på video - och in i delen av omklädningsrummet där spelarna har sina ytterkläder.

Siktet är inställt på Pelle Prestbergs faluröda sneakers.

Uppdraget: snöra ihop skosnörena till en betonghård klump. Då kommer Prestberg in i rummet.

- Äh, va tråkigt. Varför skulle du komma just nu, suckar Jönsson.

Han ger upp, sätter sig på sin plats mellan Peter Nordström och Hannes Hyvönen, byter om och går sedan ut på isen för ett lättare träningspass.

Jonas Frögren står redan på blålinjen och skjuter med sin nya, aningen för korta klubba.

Det smäller oftast i sargen. När han väl träffar mål kommer ironiska hejarop som ett brev på posten.

Bengt-Åke beordrar tvåmål med alla spelare på planen. Det är tjockt i zonen där pucken befinner sig. Nere vid Sinuhe Wallinheimo är det tomt med undantag av Pelle Prestberg som skriker att han vill ha pucken - han är ju fri!

Efter knappt 50 minuters träning blåser Tommy Samuelsson till samling. Det är dags för genomgång av taktiken.

- Vi måste vara aggressiva mot HV. Och bussen går halv två, säger han.

Sedan är träningen slut.

- Vi spelar nästan alltid likadant, så det är inte mycket vi behöver gå igenom. Första taktiksnacket är två timmar innan nedsläpp då vi bara har en kortare samling, förklarar Bengt-Åke när han är tillbaka i omklädningsrummet.

- Det händer att vi tittar på motståndarna på video, men det är inte så ofta.

Håkan Loob tittar på video - men det är inte Färjestads motståndare han ägnar sin uppmärksamhet åt.

- Det är inte direkt "Sjunde inseglet", säger han när Cameron Diaz riktar karatesparkar mot en skurk på spelarbussens lilla teve.

Snabbspolning tillbaka till 1996 och Håkan Loobs karriär tar slut. Inte med en karatespark, men väl med en ful slashing på Luleås Tomas Holmström i SM-semifinalen.

Han kliver av isen och in på ett rum i Färjestads kansli. På dörren står det "Sportchef".

Under sina två första år bakom ett skrivbord tar han mängder av beslut. Tre är viktigare än de andra: Han gör Thomas Rundqvist till vice sportchef, han ger Tommy Samuelsson jobbet som assisterande tränare och han anställer Bengt-Åke Gustavsson som huvudcoach.

Familjen Färjestad är född - med den legendariske ordföranden Kjell Glennert som storpappa.

Snart får Familjen tillökning (Bo "Kulon" Lennartsson tar över rollen som vice sportchef), en medlem bestämmer sig för att flytta (Thomas Rundqvist byter rum till marknadschefens) och en annan går bort (yngre brodern Lars Glennert tar vid där Kjell slutade). Men det är fortfarande samma sak som binder Familjen samman: kärleken till klubben.

Med den som ledstjärna har Familjen gjort Färjestad till Sveriges överlägset största hockeyklubb: omsättningen är på 120 miljoner kronor. I eget kapital finns 50 miljoner kronor. Klubben äger 120-miljonersbygget Löfbergs Lila Arena - från stekspaden i lunchrestaurangen till jumbotronen.

- Men vi slår oss inte till ro. Vi kan bli bättre. Inget är beständigt och de andra klubbarna arbetar hårt. Därför måste vi arbeta ännu hårdare om vi vill fortsätta vara ledande, säger Lars Glennert.

- Arenan ger oss förutsättningar. Men det går att satsa ännu mer på vår produkt. Det finns massor av saker som går att förbättra. Och vi ska göra det med full kraft. Det har alltid varit vår policy.

Greger Arturssons policy är att sova på väg till en bortamatch.

Han är inte ensam.

Det ligger spelare och sover lite varstans i spelarbussen och då har vi knappt hunnit över kommungränsen.

Per Bäcker och Hannes Hyvönen har slagit läger under ett bord. Peter Nordström har intagit soffan.

Det enda som hörs är en kortlek som blandas. Mathias Johansson, Fredrik "Grizzly" Eriksson och två materialförvaltare spelar poker - under tystnadsplikt.

- Jag kopplar av. Jag har lärt mig att göra det. När jag var yngre var jag på helspänn hela tiden. Och då blir det jobbigt till slut, säger Jonas Frögren som lyssnar på musik ("Springsteen, Iron Maiden och allt möjligt") - när han inte sover.

- Alla har sina rutiner. På vägen hem spelar jag kort. Men på vägen till match sover jag, det händer aldrig att jag kollar om det är något bra på teven, säger Greger Artursson.

Det är väl tveksamt om det sista uttalandet sårar videoansvarige "Grizzly". Men en sak är säker. Det är inget tacksamt uppdrag han har fått.

Det är knappt någon som bryr sig om att ta reda på vad han valt ut - ändå har alla en åsikt om filmerna som visas.

- Jag får rätt mycket skit. Men det är svårt att få 20 personer nöjda. Jag brukar satsa på komedier. Typ collegefilmer. De brukar vara säkra kort, säger han.

Knappt två timmar innan match sitter 20 personer tysta i omklädningsrummet.

Uppmärksamheten är riktad mot Bengt-Åkes taktiktavla.

- Vi ska spela aggresivt i defensiven. Vi får inte hamna på kanterna. Och vi får inte sluta att röra på oss. Det är viktigt att vi är fokuserade på allt vi gör där ute, säger han.

Efter samlingen fokuserar Dieter Kalt på sina klubbor. Han sprayar de ljusblåa klubbladen svarta.

- Jag brukar ha svarta blad. Och för att det inte ska kännas konstigt när jag tittar ner på bladet under match, så färgar jag det svart.

- Sen är det svårare för målvakten att se när pucken lämnar bladet, om det är på ett svart blad. Tror jag. Det är nog mest mentalt, säger han med ett leende.

Mathias Johansson börjar värma upp på en motionscykel. Ute på parkeringen spelas det fotboll. Sinuhe Wallinheimo laddar på sitt eget sätt: liggandes på golvet med benen lutade upp mot väggen och en handduk över huvudet. Efter uppvärmningen samlas spelarna i omklädningsrummet igen för att byta om - under tystnad.

Det berättas inga historier om brudar eller lumpen. Inte en kalsong blir sönderklippt och ingen drar "Torsk på Tallinn"-skämt.

Det enda som stämmer överens med den gängse bilden av hockeykillarnas omklädningsrum är att det luktar sur plockhandske.

Tystnaden bryts först när spelarna ska gå ut till nedsläpp.

- Kom igen nu boys, skriker Clas Eriksson och tar täten.

Lagkapten Eriksson är först av isen också.

Färjestad har förlorat efter straffar och i omklädningsrummet får backen Martin Lindman berätta för journalister om felpasset som gav HV en sen kvittering.

Calle Steen är förbannad. Hans trippel på Oddset sprack när Frölunda förlorade.

- Har inte dom vunnit typ allt på hemmaplan? Så jäkla typiskt att de torskar nu.

- "Så jäkla typiskt, asså", säger Jörgen Jönsson och härmar Calle Steens stockholmsdialekt.

- Tänk om Valencia vinner. Då hade det blivit schysst utdelning.

- "Riktigt schysst utdelning, asså", svarar Jörgen Jönsson.

Pär Bäcker skakar på huvudet.

- Det här är ett gäng dönickar, säger han.

Sinuhe Wallinheimo kommer in från det andra omklädningsrummet.

- Do you want this?, frågar han Radek Hamr och räcker över priset som matchens lirare: golfbollar.

Jonas Frögren sitter ensam kvar i det andra omklädningsrummet.

- Det är klart att det svider att förlora. De fick en poäng mer än oss. Men du vet, serien är lång och det är många matcher..., säger han.

Greger Artursson följer sin policy. På hemresan är det poker med Mathias Johansson och materialförvaltarna som gäller.

Jörgen Jönsson och "Grizzly" spelar datorspel.

- Jag är manager för Real Madrid. Det går inget vidare, jag får nog sparken snart.

- Jag har redan fått sparken. Från Arsenal, säger "Grizzly".

- På vägen hem blir det nästan alltid datorn, det är ett bra tidsfördriv. Det blir ju några timmar på bussen, säger Jörgen.

Kvällens hemresa tar tre timmar och när bussen kör in vid Löfbergs Lila Arena är klockan halv tre på natten.

Peter Nordström, Jörgen Jönsson och Pär Bäcker skrapar rutorna på sina bilar.

Mathias Johansson cyklar hem.

Ännu en dag på jobbet är över.

Så går det till bakom kulisserna under en matchdag

Stefan Persson