Niklas Wikegård: Jag är alldeles för snäll

Stor intervju med elitseriens mest frispråkige tränare om etik, papparollen och en oplockad gås

HOCKEY

Niklas Wikegård uppfattas av många som bufflig, elak och lite smågalen.

Själv är trebarnspappan – och nyblivne hundägaren – av en helt annan uppfattning.

– Mitt största problem är att jag är alldeles för snäll, säger han.

Djurgårdens tränaren Niklas Wikegård väcker känslor. Vissa älskar honom, andra hatar honom, men alla har en uppfattning om 40-åringen, bosatt i Sigtuna utanför Stockholm.

I veckan fick han 5 000 kronor i böter av svenska ishockeyförbundet för olämpligt uppträdande i samband med en match mot Luleå.

En händelse av många som skapat rubriker.

Är du en rebell?

– Nej, det tycker jag inte. Jag är mig själv och hos vissa kanske det sticker i ögonen. Men jag är uppfostrad med att man ska vara ärlig och det är jag. Jag säger alltid vad jag tycker.

Som det där med en oplockad gås?

– Precis, och jag är ju medveten om att det blir ett jäkla liv när man sticker ut hakan. Men jag skulle inte må bra om jag inte var mig själv. Många tränare har åsikter, men ingen vågar prata klarspråk. Hur bra är det?

Kan inte hålla käft

Vad säger din fru om att du är så frispråkig?

– I bland är det ju jobbigt för henne. Som senast. Matchen mot Luleå, den med den oplockade gåsen, var på en lördag. Söndag och måndag och skulle vi vara hellediga? Jag hade planerat att umgås med familjen, men vad hände? Jo, jag satt i telefon i två dagar.

– Då frågade Helena mig: ”kan du aldrig hålla käft?”.

Och vad sa ju?

– Nej.

Svaret kommer lika snabbt som naturligt och det är Niklas Wikegård i ett nötskal.

– Men tyvärr kommer aldrig den riktiga bilden av mig fram i media. 97 procent av tiden är jag faktiskt en helt vanlig familjefar med allt vad det innebär.

Hur menar du?

– Folk ser bara vinnaren Wikegård, alltså han som är i båset. När jag står där ser det nog inte ut som om jag har några högskolepoäng, direkt?

– Men jag lever mig bara in i matcherna.

Hemma hos familjen Wikegård är det kaos. Barnen springer omkring i huset och alla ropar efter pappa, glas går i golvet och lilla Wilma börjar gråta.

Samtidigt lagar grannen Leffe mat.

– Helena är borta och han kom in och såg att allt var på väg att spåra ur, så han ställde sig vid spisen och tog tag i grytorna. Han är en bra kock.

50-100 samtal varje dag

Och telefonen ringer.

I ett.

– Ja, herregud, en vanlig dag får jag säkert mellan 50-100 samtal. Nej, jag ljuger inte. Det är journalister, spelare, tränare, fans och vänner, säger Niklas Wikegård.

Det ringer igen.

Det är en handikappad kille, som vill prata ishockey och samtidigt passa på och fråga om Niklas har en biljett över till nästa hemmamatch.

– Jag gillar att samtala med människor. Kan jag göra livet lite lättare för någon blir jag jävligt glad. I bland undrar Helena varför jag inte kan låta bli att svara i telefon, men jag kan inte. Jag vill vara alla till lags.

– En annan grabb samlar jag matchprogram åt. När han blir glad blir jag det.

Niklas och killen i telefon bestämmer att de ska höras vid dagen efter.

– Då vet jag om jag kan fixa biljetter, säger han och avslutar samtalet.

Telefonen ringer igen.

– Det är klart att jag lever ett hektiskt liv. Man jobbar jämt. Det är anledningen till att jag nog bara kör en säsong till och sedan gör någonting annat. Man orkar inte i det här tempot.

Niklas Wikegård är även sportchef i Djurgården. Han har två heltidsjobb – minst.

– Sedan gillar jag att möta ungdomar. Ett par gånger i månaden tar jag emot skolklasser och pratar etik och moral och så idrott, förstås. På fredag ska jag till exempel vara på en skola här i Sigtuna i ett par timmar och lyssna när de redovisar sina arbeten.

Är du en bra förebild?

– Inte alltid, men ofta. Jag ställer högra krav, till exempel på mina spelare, men det är bara för deras eget bästa. Det finns människor, speciellt inom idrotten, som är alldeles för bortskämda.

”Många faller bort”

Hur menar du?

– Ta bara en sådan sak som när vi skulle leta unga spelare till Djurgården i somras. Jag intervjuade massor med killar, men bara en ville någonting. Jag pratar om Johannes Salomonsson, han spelar nu i a-laget.

– Många faller bort rätt snabbt. Dom kommer med sin mamma och pappa, sin agent och det första dom undrar över är vad dom får i lön, hur det blir med våningen inne i stan? Ja, det är inte klokt egentligen.

– Var är vi på väg?

Niklas Wikegård skakar på huvudet.

– Det här samhället har gjort oss bekväma. Tyvärr. Och då pratar jag inte bara idrott.

Telefonen ringer igen och klockan har just passerat åtta på kvällen.

Hustrun Helena kommer hem samtidigt.

Ungarna vill se på tv.

Hunden vill gå ut.

Mitt i allt står Niklas Wikegård – killen som väcker känslor var han än drar fram – och poserar framför Sportbladets fotograf.

Ytterligare en dag i en ishockeytränares liv är på väg mot sitt slut.

Har spelat i Brynäs

Patrik Thornéus