Färjestad vågade till slut inte ens skjuta mot Liv

Lasse Anrell: Hela Karlstad vet vad det innebär att vara Liv-rädd

HOCKEY

KARLSTAD

Det var en ful, finesslös, stökig, bökig och illa spelad match.

Den hade spelare som mer ägnade sig åt att banka köttfärs än åt att spela hockey.

Alla utom en: Stefan Liv.

Han var skönheten mot odjuren, balettdansaren mot isbrytarna. Han var den lilla, lilla skillnaden. Han gjorde Färjestad livrädda; nu vet hela Karlstad vad det innebär att vara Liv-rädd.

Tredje nollan mot Färjestad i den här finalserien.

Fjärde nollan i hela slutspelet. Det är naturligtvis rekord. Nollor i hockey är ovanliga, ett undantag. Stefan Liv just nu är undantaget som bekräftar regeln.

Och det var enkelt att se vilken effekt det hade.

Ingen vågade skjuta

Färjestad blev till slut helt uppgivna. Det slutade skjuta. De vågade inte skjuta. Inte ens Hannes Hyvönen - som skjuter hårdare än Fredrik Olaussons blick bränner när journalister ställer fel frågor - vågade skjuta. Han sköt tidigare några skott i powerplay och jag vet inte om HV-spelarna inte täckte skott för att de inte vågade eller för att de märkte att inte ens Hyvönens skott var några problem för Liv. De blev flacka och stressade. Det var som om Liv paralyserade värmlänningarna, gjorde dem mjuka i handlederna.

Så såg det ut hela matchen:

Ulf Söderström fri på slutet, Liv räddade.

Pelle Prestberg kom fri, Liv räddade.

Färjestad spelade fem mot tre i 24 sekunder. Ett uselt skott från Mats Trygg var enda resultatet. Liv räddade.

Färjestad spelade fem mot fyra i två minuter på slutet. Några halvdana skott. Liv räddade.

Pelle Prestberg hade bra läge snett till höger framför mål strax före slutsignalen. Skott utanför.

Allra bäst minns jag ett stenhårt skott. Jag minns inte från vem men man såg tydligt hur Stefan Liv gjorde sig beredd att rädda med plockhandsken men så träffar pucken något precis framför mål och någon tusendels sekund senare ser man Liv rädda - med höger benskydd vid stolproten, en räddning i spagat.

Obegripligt. En vighetsövning som inte borde vara möjligt i den mån den är en medveten handling. Liv är på samma linje. Jag tänker inte alls, det är bäst för mig, säger han.

-Det gäller att göra sig stor, lite tur måste man ha.

Wallinheimo stod och viftade

-Vi vågade inte fullt ut, sa Färjestadscoachen Tommy Samuelsson efter matchen. Så sant. Han skulle också kunnat sagt att Stefan gjorde dem livrädda.

Eller kanske Liv-rädda, som den gamle rubriksättaren skulle sagt.

Färjestads tränare vågade själva knappt coacha i den dramatiska upplösningen.

Spel fem mot fyra nästan hela slutet och de vågade ändå inte ta ut målvakten. Sinuhe Wallinheimo stod och viftade desperat i målet för att få bli ersatt av en utespelare. Ingen viftade tillbaka. Det var som om alla var handlingsförlamade.

Och när Färjestad spelade i powerplay hamnade gång på gång Calle Steen i rollen som spelfördelare. Det fungerade ju inte. Calle Steen är ju mera power än play, om man säger. Det är hans roll.

Att göra honom till passare är som att sätta Anna Lindberg i en OS-final som 1 500-meterssimmare. Det blir ett magplask.

Calle Steen kunde lika gärna ägna sig åt konstsim som att försöka hitta en öppnande passning.

Slutet i kulisserna är talande.

Stefan Liv väser att TV 4 ställde "jävla sketfrågor" och sen säger han att han skulle göra vad som helst för ett SM-guld.

Det är som de gamla legenderna brukade säga: den vinner som är beredd att offra sitt liv för ett glas vatten.

Det är sånt som avgör på söndag. Vem är hungrigast? Vem är beredd att offra sin hälsa och sitt liv för ett SM-guld.

Stefan Liv är beredd.

Lasse Anrell