...här får en hjälte sin guldbelöning

Johan Davidsson badade i champagne med Linda Lampenius

1 av 4 | Foto: LASSE ALLARD
gyllene droppar HV 71:s lagkapten Johan Davidsson får en hjältes belöning - en champagnedusch. Målad i den enda färg som gäller för Jönköpingskillarna - guld - får han duschen av sin flickvän, violinisten Linda Lampenius.
HOCKEY

JÖNKÖPING

Johan Davidsson tog SM-guld med HV 71 redan 1995.

Den gången var han 19 år och bara en komplementsspelare i laget.

Nu är han lagkapten.

- Det här guldet är på riktigt, säger han.

Och får en kram - och en stor puss - av flickvännen och violinisten Linda Lampenius.

Stefan Liv i all ära, men sett till hela säsongen är det Johan Davidsson, som varit HV 71:s bästa - och viktigaste - spelare.

Det syns.

När han som lagkapten lyfter bucklan mot skyn i Kinnarps Arena lyfter taket.

Ja, i alla fall nästan.

- Det är en så underbar känsla. Förra gången var det givetvis roligt, men nu känner jag mig mer delaktig i guldet, säger Johan Davidsson.

Och fortsätter:

- Den medaljen vet jag inte ens var den är. Häromdagen letade jag efter den, eftersom ett tv-team ville ha en bild på den, men ärligt talat" Jag vet inte var den tagit vägen.

Även årets guldmedalj höll han också på att tappa bort i segeryran som rådde direkt efter slutsignalen.

- Jag tappade den på isen och det var bara tur att en kille hittade den. Den här vill jag inte ska försvinna, säger Johan Davidsson och tar ett stadigt grepp om medaljen.

Vågade inte jubla

Johan Davidsson var den sista som tog ut guldet i Kinnarps Arena. Inte ens när HV 71 ledde med 5-0 och det var fem minuter kvar vågade han jubla.

- Peter Ekelund frågade mig om det var klart och jag sa åt honom att vänta lite. Åtminstone till det var tre minuter kvar. Det var skumt, men allt kändes så overkligt. Jag vågade inte ta ut någonting i förskott.

Johan Davidsson vet hur svårt det är att vinna SM-guld.

- Då, när jag var 19 år, trodde jag att man vann guld vart tredje år ungefär. Men fan, det har gått nio år sedan sist, säger han och skakar på huvudet.

- Ingen fattar hur svårt det är.

Många träningstimmar och misslyckanden senare står han där igen som en vinnare. Med kärleken - och hockeyälskaren - Linda Lampenius tätt vid sin sida.

- Johan är fantastisk människa. Först och främst som en pojkvän, men också som ishockeyspelare. Han gör sitt jobb i varje match. Han sviker aldrig sin klubb eller sina fans, säger Linda.

Redan på morgonen märkte hon att det var en speciell match och en speciell dag.

- Johan var jätteladdad och vi bestämde oss för att inte prata ett ord ishockey. Det var svårt, men vi höll oss till överenskommelsen, säger Linda Lampenius.

Johan bryter in:

- Ändå var du nog mest nervös. Jag vet inte vad klockan var, men det var tidigt när du tog din första drink"

- Jag är ledig, kontrar Linda.

Så fortsätter samtalet.

Båda är överlyckliga.

- Johan var med och tog guld med Helsingfors 1998. Då hade vi ingen koll på varandra, men HJK är faktiskt mitt favoritlag i Finland. Det handlar om ödet, tror jag, säger Linda Lampenius och skrattar.

Hon är född i Finland och har svårt med lojaliteten när Sverige möter Finland i ishockey.

Som på söndag i Helsingfors.

- Det är landskamp och jag har fått äran att spela den finska nationalsången innan matchen. Egentligen hoppas jag att Johan slipper höra den, men jag antar att han är med och spelar. I Tre Kronor, säger Linda Lampenius.

Vågar Hardy ringa?

Johan är inte lika säker:

- Hardy har inte ringt och när han ser mig guldmålad, med cigarren i ena handen och med en champagneflaska i den andra lär han nog lägga ner telefonen och ringa någon annan.

Det finns ingen risk för det.

Johan Davidsson är Sveriges bästa ishockeyspelare just nu och kommer att finnas med i VM-truppen.

Sedan hoppas han på NHL-kontrakt. HV:s lagkapten tillhör svenskklubben Vancouver och har varit och tränat med laget tidigare, men aldrig fått chansen i seriespel.

- Det är drömmen att få spela i Nordamerika, det är det. Jag har haft det som ett litet mål under säsongen, men ändå känns det väldigt långt borta. Jag kan bara hoppas, men jag blir inte besviken om det inte blir så, säger Johan.

- Jag spelar ju här, i Sveriges bästa lag.

Johan Davidsson tar en klunk ur champagneglaset samtidigt som Sportbladet kroppsmålar honom i en färg, som bara är värdig en riktig ishockeyhjälte.

Nämligen i guld.

- I dag får ni göra vad ni vill med mig. Förresten, hur är det med håret? Jag vill inte se ut som Emil i Lönneberga, bara. Det smeknamnet är inte så smickrande, om man säger så.

- Det gör ingenting. Du är min älskling hur du än ser ut, säger Linda och ger en stor kram.

Det är Johan Davidsson värd.

Han är svensk mästare.

Och den störste hjälte av dem alla.

Inte bara guldkapten – han är poängkung också

Patrik Thornéus