Grillade - i Masugnen

Lasse Anrell: Moras elitserieresa har börjat - och den kan bli lycklig

HOCKEY

MORA

Jag vet inte hur många gånger jag varit på nykomlingars debutmatcher i elitserien och det ser nästan alltid likadant ut:

De stretar emot bra, men så förlorar de på slutet med uddamålet.

År efter år. Match efter match. Lag efter lag. Och efter 50 omgångar är de så slutkörda med mjölksyra ända in i hjärtat att de inte ens orkar spela en anständig kvalhockey.

Jag vet inte om det här gäller Mora.

Jag trodde det långa stunder i går. Laget spelade ganska okej i 30 minuter men sen fick de knappt låna pucken. Skulle man gjort en procentmätning á la fotboll gissar jag att Färjestad skulle vunnit med 70-30 i puckinnehav under matchens andra halva. 60-40 i första.

Men Färjestad vann inte.

De vann faktiskt inte.

Det viktigaste skälet till det var finske målvakten Tero Leinonen som var matchens överlägsna spelare.

Han räddade Mora långa stunder även om han gjorde det i samspel med sitt försvar.

Slashing skönare än sex?

Flera backar i Mora håller hyfsad elitserieklass. Andreas Lilja skulle komma in som den stora stjärnan men han överglänstes av backar som Peter Nolander, Pavel Skrbek och Marko Kauppinen.

Lilja var rätt mosig i början men hittade positioner efter hand. Mora är inte Los Angeles, men det visste nog Lilja redan innan han landade i här. I Malmö är man inte glada över sveket. Där är det inte Lilja 4-ever men i Mora hyllar man sin NHL-spelare som jag minns från Malmötiden när han bänkades av Wikegård- Lundh för att han var för kaxig och pratade om att slashing var skönare än sex.

Lilja hamnade i Los Angeles. Lundh hamnade i avgrunden.

Så kan det gå.

Och Lilja hamnade i går i Mora. Det var lite stort. Hockeyfebern gick att ta på här på Leksands bakgård. Det tog 80 dagar att bygga en grym hockeyarena med 4 500 platser ända nere vid sargen. Det var tajt och snyggt byggt. Det var varmt också. Isen frös aldrig efter spolningarna och folk i t-shirt på läktarna svettades floder.

Snyggast: Janssons mål - fulast: Kåberg

Första elitseriemålet gjordes av Martin Jansson från Leksand. Snyggt mål med snyggt förarbete av Kauppinen.

Första elitserieutvisningen fick Andreas Lilja som slog en korkad indianpass framför eget mål och sen tvingades använda klubban i ansiktshöjd för att hindra ett mål.

Första slagsmålet startade Peter Nylander direkt i första bytet. En snabb körning in i målvakten uppskattades inte av Färjestads backar.

Fulast i nya rinken var Färjestads Emil Kåberg som mosade Peter Nolanders huvud mot sargen med en sen tackling.

Mora är ett lag byggt av några importer och några svenskar med röda prislappar. Spelare som ratats av Brynäs, Leksand, Färjestad och Stockholmsklubbarna. Så började Timrås resa mot toppen. Så har Leksand försökt och så försöker Mora. Det kan lyckas.

Det handlar om spelare med moral och om en coach som kan ta ut det bästa ur den här typen av spelare.

Lückner var nöjd...

Harald Lückner är en snäll tränare. Precis som Timrås Kenta Johansson. Om Lückner lyckas vet ingen än, men varför inte. Han lyckades inte med topplaget HV, men förra året med Mora blev en fantastisk resa.

Han var nöjd i går. Det borde han vara. Han borde också vara nöjd med Edmontonspelaren Shawn Horcoff som nu gjorde sin andra match men redan antyder en fältherres blick och utstrålning.

Även Färjestads coach Bengt-Åke Gustavsson var nöjd.

Det var mer förvånande. Att förlora två poäng mot elitseriens tilltänkta slagpåse är knappast något som kommer att ge honom erbjudanden om nya jobb.

Harald Lückner hoppades på att hans lag ska förbättra sitt markeringsspel. Då blir det bättre drag i skiten, sa han och det kanske det blir.

Sanningen är ju att Mora spelar en mycket primitiv hockey. Det är sarg ut och kämpa, kämpa, kämpa. Fast kamp med det där märkliga Lücknerska lugnet som tog Mora till Elitserien.

...men varför var Bengt-Åke det?

Bengt-Åke Gustavsson sa att han var nöjd, men jag vet inte. De enda jag tyckte var riktigt bra var Mathias Johansson och Christian Berglund. Berglunds andra halva var lika bra som den första var dålig. Han kämpade när de andra lallade. Mest lallade Jonas Höglund som var lika osynlig som Mållgan när Alfons verkligen behövde honom.

Men Bengt-Åke var nöjd och det kanske mest berodde på att han och Lückner är gamla kedjekompisar från Färjestad.

Eller också tänkte han på att nu är det bara 49 omgångar kvar.

Lasse Anrell