Kompiskampen

Ställda mot varandra - då vann Lundqvist

1 av 2 | Foto: BILDBYRÅN
koll på pucken Henrik Lundqvist i Frölundas mål var säker och den viktigaste spelaren på plan.
HOCKEY

GÖTEBORG

Det blev matchen mellan två gamla klubbkompisar som avgjorde.

Och Fredrik Norrena tog på sig förlusten.

- Jag gjorde ett misstag och Henke inget. Det känns tungt, förklarar Norrena.

En ovanligt öppen och chansrik premiär slutade bara 2-1 till Frölunda. Tack vare två fantastiska målvakter där en halv miss blev avgörande.

För het på gröten

- Jag var lite för het på gröten, förklarar Fredrik Norrena Frölundas segermål.

Det kom i mitten av andra perioden när Ronnie Sundin rensade ur egen zon och hittade Peter Högardh vid offensiv blå. Avslutningen var klinisk.

- Han är bra den killen och han läste mig bra, säger Norrena.

Henrik Lundqvist hade minst lika mycket att göra som sin gamla klubbkompis och han gjorde det bra. Han var tät i massor av svåra situationer och ville gärna spika igen i premiären.

- Det kändes typiskt som en sån match där målvaktsspelet skulle avgöra, instämmer Henrik Lundqvist.

Henke var snudd på felfri. Han släppte visserligen Musse Håkanssons snärtiga skott i plockhandskrysset men kompenserade med några idioträddningar.

Nerverna tände

- Jag är nöjd och det krävs tydligen att man blir lite nervös för att kunna tända till, säger Henke.

Han avväpnade bland annat Philadelphia-proffset Mike Knuble ett par gånger och hann över på Tim Erikssons jätteläge i andra perioden.

- Ja, där kom jag över bra, säger Henke och ler.

Och han ger också Norrena högt betyg. Trots missen vid Frölundas segermål.

- Han chansar lite och nio gånger av tio lyckas han för han är så snabb med klubban. Det är alltid en risk man får ta, säger Henke.

Mot slutet tryckte Linköping på rejält men lyckades inte få till avsluten. Det kändes som två blivande topplag även om det är tidigt än.

- En skön start för oss och viktigt att vi spelade så bra försvar, säger Lundqvist.

Och det var han i högsta grad delaktig i.

Duellen mellan de gamla klubbkamraterna

Martin Strömberg