Krogslagsmål, risk för död, en feg Souray, fjantigt? Skitsnack - detta är redan en klassiker

HOCKEY

GÖTEBORG

Jag hör att TV 4:s sändning från SM-finalerna får matcherna att se ut som veritabla krogslagsmål i vilda västern.

Jag hör att en fjant i internationella hockeyförbundet skriver att fortsätter det så här kommer nån att dö i rinken.

Jag hör att Stefan Larsson i Frölunda säger att Sheldon Souray i går var den fegaste han sett.

Jag säger: skitsnack, ni vet inte vad ni pratar om.

Jag tror att den här finalserien mellan Frölunda och Färjestad har alla chanser att bli en klassiker.

Den ÄR redan en klassiker. Här finns så många små och stora krig, så många klasspelare, så mycket prestige så att det räcker för att driva två kärnkraftverk.

Däremot tycker jag inte att det är onödigt brutalt. Det är snarare ett testosteronstint, något primitivt manligt beteende under ett relativt fungerande regelverk. Sheldon Souray rappar Peter Högardh i knävecket som en hämnd för den armbågstackling i slutet av förra matchen som aldrig träffade Souray men såg ut att vara ett försök till träff i ansiktet.

Normalt spel

Fult, dumt, korkat?

Absolut. Av båda.

Men Sourays rapp är typiskt. Han visste att Högardh har varit skadad i knät. Han rappar där det gör mest skada. Han fick bara två minuter. Högardh fick ont. Men han spelade igen. Ingen större skada skedd.

Primitivt, neanderthalaktigt - absolut. Effektivt? Kanske. Eller snarare: knappast. Men det var ett utslag av att den terrorbalans som måste finnas i det som är en tuff hockeymatch. Balansen hade återställts.

Stefan Larsson som är en Frölundalegend tyckte det var fegt. Stephan Lundh tyckte det var fjantigt.

Jag tyckte snarare att det var normalt. NHL-spelarna som är här är vana vid att inte ens nämna skador. När Högardhs ständiga knäskador blir kända är redan det ett brott mot NHL-kutymen.

Ordföranden René Fasel i IIHF som är det europeiska hockeyförbundet gjorde ett märkligt inlägg i går. Måste någon dö, skrev han med stora bokstäver om slutspelen i flera stora europeiska NHL-stinna ligor. För brutalt, tyckte han. Han har naturligtvis helt fel. I det här slutspelet fungerar terrorbalansen. Vissa fula saker som fingrar i ögon och  några hjärnskakningar är sånt som förekommer, men det är olycksfall i arbetet. I stort sett fungerar terrorbalansen som avskräcker från för hårt våld. Vinna till nästan varje pris. Men bara nästan.

Det våld som syntes i tv i går var normalt hockeyvåld. Ett våld av den typen som gynnar hockeyn. Ärligt, nästan hederligt våld.

Några spelare ägnar sig åt lite mer skitigt våld. Christian Berglund, javisst. Joel Lundqvist, javisst. Emil Kåberg, verkligen. Han ser ut som en sliten Wyatt Earp vid OK Corral och vad Sheldon Souray ser ut som vet jag inte men ägnar sig också åt en smula skitigt våld, verbalt och fysiskt.

Någon som dör? Obefintlig risk

Men det är aldrig farligt. Det är en del i den effektiva terrorbalans som gör de här matcherna till klassisk sport och klassisk underhållning.

Sannolikheten för att vi ska få se några svåra skador är mycket liten.

Sannolikheten att vi ska få se någon dö är obefintlig.

Största risken i går tog domaren Ulf Rådbjer som lajade med fotboll före matchen och blev så illa skadad att hälsenan slets av.

Men det visste vi ju; fotboll är livsfarligt.

Hockey är mest ett sätt att kittla varandra lite.

???

Själva matchen var betydligt enklare att analysera. Frölunda körde över Färjestad och fick dessutom två skitmål. Färjestads taktik att spela enkelt fungerade men Frölunda spelade ännu enklare; tog inga risker i egen zon och körde sönder Färjestad med fart och teknik i anfallet. Färjestad var utspelade. Svårare än så var det inte. Det var inte ens dansar med vargar, det var tramsar med vargar. De lila var mer bä bä vita lamm än stora stygga vargen.

Dessutom fick Daniel Alfredsson skjuta igen i sitt drömläge, oattackerad mitt i slottet.

Effektivt OCH elegant, Påhlsson

Mister hundra procent sköt ännu en gång stenhårt i krysset när Chara inte alls hann med.

Alfredsson är grym. Osannolikt grym.

Om herrar Souray och Chara kunde koncentrera sig lite på att flytta på honom istället för att rappa folk i knävecken vore Färjestad betydligt närmare segrar än utvisningsbåset. Alfredsson var briljant.

Samuel Påhlsson var kanske ännu bättre. Hans arbete är effektivt men anonymt långa stunder men i går var han också elegant mitt i allt hårt slit. Och skottet som gav 2-0 var sanslöst vackert.

Lasse Anrell