Lägg ned Djurgården!

Räddningen för hockeyn i Stockholm: En enda klubb

Grafik och montage: PAUL WALLANDER. Foto: ULF HÖJER, ANDERS DEROS och FREDRIK HOFGARD.
Grafik och montage: PAUL WALLANDER. Foto: ULF HÖJER, ANDERS DEROS och FREDRIK HOFGARD.
HOCKEY

Djurgården hockey har en ekonomi som är förvirrande lik Örebro SK:s.

Om Djurgården går åt helvete är det döden för hockeyn i Stockholm - Sveriges största hockeydistrikt.

Men det finns en räddning: lägg ner Djurgården hockey - och slå ihop alla tre Stockholmsklubbarna till Stora Starka Stockholm Hockey.

Jag träffade en löddrig AIK:are häromdagen.

Han var lyrisk över hockeysäsongen, han var lyrisk över Mattias Norström, han var lyrisk över den sista matchen i kvalserien med 6 000 på läktarna i Hovet och över uppflyttningen till Superallsvenskan eller vad serien nu ska heta nästa år.

- Nu är vi snart tillbaka, sa han.

- Tillbaka? sa jag.

- Ja, nu är vi snart tillbaka i elitserien, sa han.

- Elitserien? Glöm det, sa jag hjärtlöst.

För så är det ju. AIK hockey har en usel ekonomi. Den kommer inte att vara i ekonomisk balans inom överskådlig framtid.

Inse: AIK och Bajen är borta

- Det skiljer 40 miljoner kronor mellan AIK hockey av i dag och ett lag som kan konkurrera på allvar med lag som Skellefteå och Leksand om att gå upp i elitserien, sa jag hjärtlöst.

- 40 miljoner? sa han tveksamt.

- Ja, 40 miljoner fattas för att kunna gå upp i elitserien. Och 100 miljoner till fattas för att kunna konkurrera med organisationer som Frölunda och Färjestad för att kunna konkurrera om SM-guldet. Vart ska de pengarna komma ifrån? svarade jag ännu mera hjärtlöst. Han såg ledsen ut. Han drömde om kommande elitderbyn med Djurgården. Det kommer han aldrig att få uppleva.

Det är bara att inse och acceptera:

AIK kommer aldrig att komma tillbaka.

Hammarby kommer aldrig att komma tillbaka.

Det är bara att inse och acceptera. Först när man inser sin sjukdom kan man gå vidare och bli frisk.

Det här är sanningen:

Tiden gick ifrån Hammarby på 80-talet, tiden gick ifrån AIK på 90-talet, den tog slut när man sa nej till Anschuts miljoner.

Tiden håller på att gå ifrån Djurgården.

Svikaren: Mats Sundin

Jag pratade med några insatta efter årets säsong. Framtiden för Djurgården ser mycket mörk ut, sa de. Pengarna håller på att ta slut, spelarna håller på att ta slut, publiken sviker. Besvikelsen över att inte namn som Nils Ekman, Ölvestad, Marre och Marcus Nilson drog någon publik var stor.

- Vad ska nu kunna locka publiken till Globen, sa de.

Tja, Sudden, hade varit ett svar. Att Mats Sundin svek när han som bäst behövdes var en källa till stor frustration.

Men det enkla svaret är väl att Djurgården hade behövt ett lag som kan konkurrera med lagen från rikets småstäder. Men konkurrenskraftiga spelare väljer bort Djurgården. Lönerna är för låga, laget för svagt.

- Vi varken kunde eller ville konkurrera med Timrå och Färjestad om Jonathan Hedström, sa en insatt i Djurgården. Hedström krävde för mycket. Djurgården var för fattiga. "Varken kunde eller ville". Det låter som en kapitulation; Djurgården konkurrerar inte längre. Djurgården är på en annan planhalva. Djurgården är på väg ner i seriesysemet. Den fattige kusinen från storstaden.

Nu läser jag att de istället konkurrerade med Brynäs - den andra sjuke mannen i svensk elithockey - om bröderna Steen i Färjestad. Djurgården undersökte alltså om man har råd (!) att värva folk från Färjestads fjärdekedja.

Det säger en del.

Det säger en del om systemskiftet.

Lösningen: En enad storklubb

Mesta mästarna håller på att bli mesta förlorarna. Och framtidens systemskifte är sannolikt att laget är på väg neråt i seriesystemet.

Årets säsong var ett slags konstgjord andning med billiga klasspelare. De finns inte kvar när NHL startar igen.

Alternativet är att få ishockeyn att andas i Stockholm igen. Att samla krafterna.

Jag lanserade i vintras tanken på ett lag. Ett enda lag. En sammanslagning av Djurgården, AIK och Hammarby till ett enat Stockholmslag.

Motivet är enkelt: det är en vansinnig affärsidé att två tredjedelar av hockeypubliken i Stockholm inte har ett lag att hålla på och se. Två tredjedelar av hockeyälskarna går inte på hockey. Och de kommer aldrig att gå på hockey heller för de skulle aldrig någonsin i något som helst stadium av sina liv gå på en match och stödja ett lag som kallar sig Djurgårdens IF.

Det är enkel affärsekonomi.

Jag lanserade några namnförslag. Namn som Stockholm Capitals. Kanske Fjollträsk Fighters, skojade jag.

Eller kanske Stora Starka Stockholm.

Men ni har säkert bättre förslag. Hör av er.

Mitt förslag möttes mest av hånfulla kommentarer i vintras. Men också av ganska många som såg möjligheterna. Som kanske också såg att det här är enda räddningen för hockeyn i landets största hockeydistrikt.

Resultatet: Drag kring hockeyn

Med ett sammanslaget Stockholmslag skulle sannolikt de 6000 som normalt ser Djurgården förvandlas till mellan 10000 och 13850.

Det skulle bli drag, det skulle bli sammanhållning, det skulle bli fest och det skulle pedagogiskt vara strålande terapi för huliganer som tror att man måste hata andra stockholmare bara för att de håller på ett annat lag.

Med ett enat Stockholmslag skulle sponsorsintäkterna öka och den fattige kusinen från huvudstaden skulle äntligen kunna ta upp konkurrens med alla svinrika lag från bonnmetropoler som Jönköping, Timrå, Karlstad och Göteborg.

Det vore, kort sagt, räddningen för Stockholmshockeyn.

För den som vågar tänka nytt och fritt.

Läs mer:

Så har ishockeyn i Stockholm rasat

Publikintresset 1990: 20 000/omgång. Publikintresset 2005: 9 000/omgång.
Publikintresset 1990: 20 000/omgång. Publikintresset 2005: 9 000/omgång.

Lasse Anrell