Avslappnade lejon – jobbigt för Frölunda

Peter Wennman: Det börjar bli klös i LHC

HOCKEY

LULEÅ

Hade ni frågat mig för bara två dar sen hade jag sagt:

– Linköping är chanslöst i en semifinal mot Frölunda.

Men nu?

Vete tusan...det var en rätt grym uppvisning i går, det börjar bli lite klös i de vita lejonen nu.

Samtidigt som Norrlands sista hopp försvann ur SM-kvartsfinalen flög också Linköpings gamla slutspelskramp all världens väg.

7–2 i Luleå. Uppvisning. Lätt som en plätt.

De darriga slutspelsnerverna har avfärdats som en myt av alla inblandade, men jag har sett LHC:s samtliga tolv SM-matcher de senaste två åren och aldrig upptäckt det RIKTIGA Linköping, det lag som kan spela så avslappnat, smart och tekniskt skickligt i grundserien.

Förrän i går.

Det var nånting som lossnade från spända axlar och föll till marken med en tung duns, nånting som brukar kallas ”stundens allvar”.

Skoningslös straff

Man kan säga exakt när:

35 sekunder in på andra perioden kom forwarden (!) Thomas Johansson helt fri – den gamle backkämpen kan aldrig ha varit så ensam med en målvakt förr – och fälldes (?) när han skulle dra bort Tero Leinonen.

Shane Willis åkte fram och klippte in en skoningslös straff till 3–1 för LHC, och i det ögonblicket kändes det som om luleåbjörnen rullade runt på rygg, gav upp en tung suck och insåg det hopplösa.

När sen en Micke Renberg på 25 procent – jag vet inte om jag tyckte om att se det – blev utvisad klippte Andreas Holmqvist in 4–1 på en ruggig rökare mitt i krysset.

Tack och godnatt.

Ännu värre mörsare – för säkerhets skull

Renberg försvann ut i omklädningsrummet för behandling för sina ryggsmärtor. När han sen kom tillbaka hade den förträfflige Ulf Söderström för säkerhets skull hunnit pricka in en ännu värre mörsare ribba-och-in.

1–5 på tavlan. Halva matchen kvar.

Hur kul var resten, tror ni?

Luleåkillarna förtjänar beröm för att man spelade av resten med stolthet och inte bara gav blanka fasen i alltihop och blev griniga. Man kanske insåg att motståndet trots allt var snäppet för tufft, att Linköpings större bredd gett rättvis utdelning i den här matchserien.

Linköping, i sin tur, kunde för en gångs skull slappna av och lira ut. Det måste ha känts underbart för denna ännu så unga elitklubb i hockey att räkna ner minuterna i slutperioden, göra två snygga mål till – och kunna se fram mot lördagens semifinal mot mästarna Frölunda.

Där får Linköping för en gångs skull gå in som underdog, och det tror jag passar alldeles utmärkt. Det finns absolut ingen anledning till att inte lagets många pucksäkra forwards ska kunna slappna av och lira ut nu – och då kan Frölunda få det jobbigt, då får man brottas med fantasifulla lösningar från tre riktigt bra kedjekombinationer.

Johansson borde ha varit med i Turin

LHC:s försvar håller också. Men kanske måste den allra bäste, den alldeles lysande Magnus Johansson, matchas extra hårt i semin. Det skulle LHC må ännu bättre av.

Magnus är av den kalibern att han borde ha fått stå bland de andra svenska guldhjältarna i OS, och jag frågade honom om han inte kände sig en smula avundsjuk.

– Nej då, jag var bara glad för svensk hockeys skull. Det har varit så mycket negativt de senaste åren, det som hände i Turin var ett lyft för oss alla.

Det kan ju fortfarande bli en bra dubbel för Magnus: SM och VM.

– Vi tar väl en sak i taget, va? Nu är det Frölunda först. Det var skönt att vi slapp en sjunde match mot Luleå på torsdag, då hade det blivit jobbigt att hinna ladda om. Men nu kommer vi att vara redo, sa han.

Vita Lejon mot Indianer...jag har en känsla av att det kan bli en betydligt jämnare fight än ni tror.

Peter Wennman