Tufft – men ändå barnsligt, Ledin

Lasse Anrell: Fy skäms, Per

HOCKEY

KARLSTAD

Färjestad vann första finalen mot Frölunda med 7–4 och de siffrorna säger en del.

Till exempel att det var två usla försvar mot två bra anfall.

Men de säger inte det hela Sverige såg:

Hockeyspelare är ganska barnsliga. När de är som tuffast kallar de varandra för tjockis.

Per Ledin höll hov efter matchen.

Jag fäste mig egentligen inte så mycket vid att han tjafsat i direktsänd tv med en av svensk hockeys största – Tommy Salo (det är inte mina ord – det var Ledins lagkamrat Peter Nordström som sa det i torsdags).

Det jag fäste mig var Ledins beskrivning av uppladdningen inför matchen.

– ag har inte sovit så mycket. Mina barn är sjuka. Jag har inte mått så jävla bra. Varit vaken hela natten, sa han.

Det var där jag stannade i mina funderingar.

Jag kom inte mycket längre.

Jag tänkte: är det så svenska hockeyspelare på elitnivå laddar upp inför match?

Tydligen.

Men hallå, det här var en SM-final. Visserligen första matchen av sju men ändå, det var en SM-final, det viktigaste som finns, det som spelare kämpar ett helt år för och fansen lägger ner tusentals kronor på och klubbarna lägger ner 60 miljoner i löner på; chansen att vinna SM-guld.

Då laddar Per Ledin upp genom att gå hemma och vanka runt hela natten med sjuka barn.

Klart att han fick kramp i kroppen och fick utgå i sista perioden. Klart att han fick kramp i skallen och skrek saker som man inte ens skriker till sin äkta hälft när hon vägrar gå upp på natten och byta blöjor och göra välling.

Särskilt inte då.

Ger sina spelare vila

Utländska proffsklubbar lägger in hela lagen på hotell när det drar ihop sig mot slutspel eller viktiga matcher. De vet väl att fruar och flickvänner är krävande figurer som inte bara vill ha uppmärksamhet utan också uppassning och assist med barnskötsel. Och då är det ändå i jämställdhetens u-länder som Italien, Spanien och USA.

Klubbarna tar inga risker.

Det gör svenska klubbar.

Där får spelarna lalla runt i sina hem och passa sina snörvliga, kräkande och bajsande barn och ladda upp inför en SM-final med nattvak.

Det känns fint om man ser till familjelyckan, men det känns lite toffligt om man ser till chansen att vinna SM-guld.

Ledin lugnade dock svenska folket med att nu kommer hans mamma ner snart från Luleå.

Vi får hoppas att det blir lugnare i det Ledinska hemmet när svärmor drar in. Glöm inte att SM-slutspelet är kort...

?

Första finalmatchen blev en konstig tillställning. Inte särskilt passionerad och hård, snarare lite krampaktig och lite sömnig, för att hålla oss kvar i Ledinland.

Det vi fick se var ett försvarsspel som höll division ett-nivå. Gång på gång fick spelare stå helt ensamma och skjuta framför mål.

Jonas Höglund gjorde två mål på det sättet.

Peter Nordström gjorde ett.

Johan Witehall gjorde ett. Även Färjestad syndade med försvarsspelet.

Jönsson imponerade

Färjestad vann för att det var de som agerade mest konsekvent. De förde spelet, vann skotten och ville mest. En typisk hemmaplansseger.

Jörgen Jönsson var tillbaka i grandios form. Nordström, Hamr, Wallin, solida lagspelare.

På tisdags kommer de till Göteborg och Frölundaborg. Där möts de av en annan miljö i den plåtkista som malt ner svårare motståndare än dagens Färjestad.

Frölunda såg inte särskilt bra ut. Laget kändes profillöst och Lundqvist-Tolsa-Kahnberg såg slarviga ut. Verkade mer intresserade av att smälla på Per Hållberg än att göra mål. Oftast fick de sällskap av Johnny Oduya. Ständigt denne Hållberg. Vad hade den mannen gjort för ont?

Klarade att se – trots ögonskada

Tommy Salo var inte besvärad av sin ögonskada, sa han men han gjorde ingen stormatch.

Båda när Per Ledin gjorde 1–1 och när Peter Nordström gjorde avgörande 6–4 såg man att hans gammaldags målvaktsstil skapar problem. De sköt helt enkelt under och bredvid honom. Han gjorde sig inte tillräckligt stor.

Per Ledin dröjde sig kvar länge efter matchen. Insåg säkert att han varit lite för offentlig med sitt snack. Men han blev matchens huvudperson tack vare tv och trots att Färjestad vann en SM-final, det var det få som brydde sig om.

– Hur ska du förklara för dina barn vad du menade, sa jag precis innan han gick.

– Det behöver jag inte – dom sover, sa han.

Nåja, de sov väl inte klockan fyra på eftermiddagen, Per.

Där har du nog din tuffaste match – i dag.

Mamma, han kallade en farbror för tjockis... det får man väl inte, mamma?

Nä, man får ju inte det.

Fy skäms, Per.

Lasse Anrell