Våga vara kaxig, Jönsson

HOCKEY

KARLSTAD

Finalerna mellan Frölunda och Färjestad börjar utveckla sig till ett slags uppvisning i försiktighetens estetik.

Rädslan som hockeystrategi.

Men samtidigt är det de enda spelarna som inte är rädda som avgör. Jörgen Jönsson och Tommy Salo var giganter i går.

Frölundatränaren Stephan Lundh sa inför matchen att de skulle spela som senast i Göteborg. Då dominerade Frölunda totalt och vann med 6-1.

Så spelade inte Frölunda.

Snarare tvärtom.

I två perioder backade de hem, försökte bevaka sin zon - och misslyckades totalt med det. Färjestad spelade ut en strålande offensivhockey och bröt de fåtaliga Frölundaanfallen vid egen blå och kontrade gång på gång med en eller två mans överläge.

Bara Tommy Salo räddade Frölunda.

Salo fantastisk - igen

Salo var fantastisk igen och bröt trenden från tidigare i slutspelet att målvakterna är bra varannan match. Salo var magisk.

Jag räknade Färjestads klara målchanser. I första perioden var det åtta, i andra var det tio. Riktigt klara, typ frilägen eller öppna mål. Salo räddade allt, liggande i luften en gång, en serieräddning en gång när Mathias Johansson, Jonas Höglund och Jörgen Jönsson hade frilägen alla tre i ett anfall. Pelle Prestberg hade två frilägen, Jesper Mattsson hade öppet mål men sköt utanför. Och så vidare. Och så vidare. Överallt Tommy Salo. Ständigt denne Salo.

Slutspelet har ju faktiskt mer och mer utvecklats till Salos triumf efter några år av vandring i bitterhetens utmarker. Nu är han omsvärmad, hyllad, älskad, hatad. Nu är han tillbaka där han var i tideräkningen före Salt Lake City.

Billigt mål - skitmål, kanske

Så kom 1-0 och då syndade Salo så som han gjort tidigare. Han gick ner på knä med bena ihop och Radek Hamr sköt ett isskott bredvid honom. Billigt mål, skitmål, kanske. Men såna räknas också. Jörgen Jönssons segermål, däremot, såg inte alls ut på det sättet. Snarare tvärtom. Det var ett sånt mål som man gör på butterflymålvakter som ligger längs isen i spagat, där man skjuter högt och välplacerat. Jönsson sköt perfekt. Ett klassmål. Ett världsklassmål. Ett sånt mål som en lagkapten ska göra. Ett sånt mål som en dubbel OS-guldmedaljör ska göra när de andra inte klarar av att göra mål på denne Salo.

Jönsson var skillnaden. Den lilla, lilla skillnaden den här kvällen.

Efteråt var han faktiskt nästintill kaxig, den normalt så nästan upphetsat och en smula överhettat försiktige:

- Ett sånt skott är svårt för alla målvakter att ta.

Nyckelmatch på påskafton

Det är rätt, Jörgen. Våga vara kaxig. Du har på fötterna.

Färjestad leder nu med 2-1 i matcher. Det innebär att det på påskafton spelas ännu en nyckelmatch. Första laget som vinner på borta-

plan vinner sannolikt SM-guld. 3-1 till Färjestad där - det släpper de aldrig.

Men varför kunde inte Frölunda spela som i Göteborg? Varför fegade de ut?

Jag frågade Stephan Lundh.

- Jag vet inte.

Fega eller försiktiga?

- Försiktiga tror jag.

Jag tror snarare att svenska hockeyspelare är så övercoachade att de månar mest om tränarnas behov av att slippa magsår och sitt eget behov av att slippa skäll och bänkning om de går bort sig. Alltså koncentrerar de sig på det defensiva arbetet.

På hemmaplan går det inte lika bra. Då måste de anfalla för annars blir publiken förbannad. Särskilt om man skulle råka förlora.

Det är hemmapubliken som gör att spelarna anfaller överhuvudtaget, är min tes.

"Går inte att tokanfalla"

Jag frågade Peter Nordström i Färjestad om han trodde att Färjestad skulle kunna spela likadant i Göteborg i morgon.

- Aldrig i livet, sa han.

Varför inte?

- Nä det går inte, det går inte att tokanfalla på bortaplan.

Men varför går det hemma?

- Det är en annan sak.

Sen förstod jag inte riktigt om han hade nån förklaring till varför men nånstans hade han säkert det. Men jag tror jag förstod; det är varje hockeyspelares dröm på den här nivån att försvara sig grundligt och sen kontra in ett eller annat skitmål och vinna utan att riskera allt för mycket.

Jag förstår hur de tänker.

Men det finns ju en hake: tyvärr vinner ju nästan alltid laget som anfaller.

I alla fall när Färjestad och Frölunda möts.

Lasse Anrell