Grattis - ni är bäst

Lasse Anrell: Det här guldet vann ni redan i vintras

Foto: Foto: JIMMY WIXTRÖM
HOCKEY

KARLSTAD

Det var nånstans i vintras som grunden till det här guldet lades.

Färjestad bytte tränare eftersom den ena var utbränd och den andra inte talade samma språk som Jörgen Jönsson.

Efter det har Färjestad varit Sveriges bästa hockeylag.

Efter det blev det SM-guld.

Det är inget tvivel om att det var det bästa laget som vann SM-guld.

Det var väldigt enkelt för alla - från experter till slötittare på tv - att se under påskhelgen att Färjestad i kraft av sitt självförtroende, sin vilja och sina viktiga spelare hade malt ner Frölunda. Trots att göteborgarna vann fjärde matchen i sudden death.

Jag skrev att Färjestad skulle vinna guldet i två raka efter det och jag var verkligen fullständigt övertygad. Frölunda var förbrukade, deras förtunnade trupp och deras nyckelspelare Jonas Johnson, Niklas Andersson, Jari Tolsa och Magnus Kahnberg visade varken tillräcklig vilja och skicklighet längre. Bara Joel Lundqvist och Tomi Kallio verkade brinna för ännu ett SM-guld. Det räcker inte.

Klassiskt centerspel igen

I Färjestad var det tvärtom.

Där fanns plötsligt en glädje och energi som jag saknat tidigare under säsongen.

Det jag tror mig ha sett var det här:

De nya tränarna Per-Erik Johnsson och Clas Eriksson frigjorde ett spel som laget inte haft på länge. Plötsligt fick de skickliga centrarna Jörgen Jönsson, Mathias Johansson och Jesper Mattsson chansen att spela klassiskt centerspel igen. De slapp Bo Lennartsson som inte var frisk. De slapp Leif Strömbergs mera primitiva dump and chasehockey där man skickar in en puck i anfallszon och sen jagar den.

De fick en lugn och stabil Conny Evensson-kopia vid namn Per-Erik Johnsson som under hela slutspelet vuxit till en ledare som flera eltiserieklubbar tittar längtansfullt efter just nu. Han har tryggheten men också det onda ögat. När han tillrättavisade tjeckiske backen Martin Sevc i en av finalerna för att han filmat i en närkamp var det inget snällt kroppsspråk han visade upp.

Det är den typen av tydlighet hockeyspelare gillar. Johnsson blick lämnade ingen tvekan.

Och Clas Eriksson har kompletterat med sin hockeykunskap.

Johnsson och Eriksson pratade en lugn och ganska sansad värmländska som passade bättre för Jönsson, Johansson och Rhodin än Strömbergs stockholmska och mera primitiva 08-version av bonnhockey.

Tacka Jönssons OS-guld

Men det var nog en annan händelse som blev central för Färjestads förvandling:

Det var Jörgen Jönssons OS-guld.

Han lärde sig tre saker där: 1) Det går att vinna om man vill det tillräckligt mycket. 2) Jag är en av världens bästa hockeyspelare och jag måste vara det även i Färjestad. 3) Ska man vinna kan man inte tillfredsställa alla, inte ens media, inte ens TV4. Tre Kronor i Turin var en sekt. Den sekten vann. Inget kunde störa den. Inte ens TV 4.

Där föddes, tror jag, tron på även ett SM-guld. Jönsson deklarerade att han inte tänkte acceptera ett nytt silver. Det födde tron i hela laget på att det var möjligt, för Jönsson hade ju just visat att precis allt var möjligt.

Till det kom Peter Nordströms återuppståndelse från diskbråckens rike.

Till det kom Per Ledin.

Ja, faktiskt. Jag tror att de andra spelarna varit rätt trötta på Ledins konster i media, men han har avlastat dem genom det. Och framförallt har han varit den viktigaste spelaren i finalerna bredvid Jönsson.

Tittar man på statistiken har han varit inblandad i nästan samtliga mål i powerplay genom sitt fantastiska spel framför Tommy Salo. Han skymde, han störde, han styrde, han ställde. Han var lite snabbare och lite bättre än de andra.

Dessutom gick han faktiskt i täten för Färjestad slutgiltiga nedmalning av Frölunda i den viktiga matchen på påskdagen när han inledde med en våldsam men regelrätt tackling på nyckelspelaren Ronnie Sundin som totalt sög musten ur både honom och hela förstafemman. Det var som om de bara väntade och sneglade över axeln efter ännu en elak tackling.

Med den inställningen spelar man ingen bra hockey.

Ledin - viktigaste rollspelaren

Ledin har varit dum några gånger. Men sett till hela slutspelet har han varit en profil - och framförallt guldmedaljörernas viktigaste rollspelare.

En annan viktig del av Färjestads återupprättade heder blev Rickard Wallin som kom tillbaka och spelade ett allt mer aggressivt och målfarligt spel. Tillsammans med Mathias Johansson var han ett strålande anfallsvapen.

Men hela Färjestad höjde sig i slutspelet. Prestberg, Henriksson, Rhodin, Hamr, Jonsson, Höglund, Eriksson, Söderström, Kåberg. Det avgjorde.

- Du trodde inte på oss i början, sa Håkan Loob när jag tittade in i ledningshytten i natt.

- Nåja, jag var inte helt ensam, sa jag.

För sanningen var ju att Håkan panikvärvade två tjecker - Pavel Patera och Martin Sevc. Sevc var en annan avgörande orsak till guldet. Han är en verklig klasspelare. Patera petades däremot till förmån för Mikael Johansson som fick sitt genombrott i finalerna. Jag hoppas han får mycket speltid nästa år så att inte han också mals ner i Per Bäcker-kvarnen i femtefemman.

Rätt lag vann. Och den finaste scenen efter slutsignalen var kanske när Jörgen Jönsson gav pokalen allra först till Per Hållberg som har lika många silver som Jörgen Jönsson har guld.

Allt om finalen:

Lasse Anrell