Timrå har tappat greppet om oxfiléerna

Anrell: Plötsligt har ettan blivit lillebror

HOCKEY

TIMRÅ

Det var en stor dag i Timrå häromveckan.

Då firades 50-årsjubiléet av att laget gick upp första gången i högsta serien.

Timrå spelade i Wifsta/Östrands nästan brutalt vackra orginaltröjor utan reklam.

Lill-Strimmas tröja.
Lill-Strimmas tröja.

Wifsta/Östrand blev Timrå och sen kom Lill-Strimma och sen kom Bulla och sen kom Z. Resten är nutidshistoria.

Strimma dog 1972, han körde ihjäl sig. Hans ande svävar över hallen. Tröjan – nummer fem – hänger i taket. Det är den enda. Ingen annan, inte ens pojklagsspelare får ha nummer fem. Timrå erkänner att problembarnet Strimma var den störste och att de är stolta över honom.

Jag minns själv Strimma. Kanske var han den enda som var totalt avvikande från alla andra hockeyspelare jag sett. Att se honom ta sats bakom målet var bland det sexigaste jag minns från min barndoms hockey-tv. Han gick verkligen inte att stoppa. Jag ryser bara jag tänker på hur till och med ryssarna gjorde allt för att slippa förnedras av honom i de lägena.

Lill-Strimma kommer inte i morgon.

Det gör däremot Bert-Ola Nordlander och Eje Lindström. Stolta legender som överlevde. Och Bulla Berggren kommer. Han jobbar på kontoret numera.

Salming gick på knock

I ett av utrymmena i arenan finns ett intressant tidningsklipp.

Det är från 1973. Båda kvällstidningarna. Det stod inte så mycket om matchen, men däremot om kriget inne i arenan.

I ena ringhörnan: Börje Salming som knockade Finn Lundström med en praktfull höger. Det blev totalt uppror på läktarna. Kravaller. Matchstraff.

Lynchstämning. Salming gömde sig inne i omklädningsrummet. Polisskydd fick tillkallas i blixtfart för att skydda honom.

– Tattarjävel, du ska dödas, skrev Aftonbladet att den rasande publiken skanderade.

Glasrutan som skilde Salming från mobben krossades.

Hur det gick sen?

Salming blev inte ens avstängd. Han skulle ju med till VM.

Där fick han sitt stora genombrott. Valdes in i All Star Team, 22 år gammal. VM-silver. Fick kontrakt med NHL – tillsammans med Inge Hammarström från Timrå. Resten är historia. Svensk hockeyhistoria.

– Men Börje var inte kaxig då, minns folk ännu att Brynäs tränare Tommy Sandlin sa.

Plötsligt lillebror

Nu har hallen det inte helt sexiga, men ändå, namnet E.ON Arena. Den är bara fyra år gammal men känns ändå lite... omodern.

Det finns inga flashiga restauranger på kortsidorna som i de nya hallarna i Gävle och Örnsköldsvik där traktens nobless och syjuntor trängs vid vinglasen och oxfilén.

Det går bara in 5 800 och det är ju alldeles för lite om man ska konkurrera om de spelarmässiga oxfiléerna. I år omsätter man 85 miljoner. Det är för lite. Örnsköldsvik är uppe på 110 miljoner. Därför kunde de utan att blinka köpa en finsk skyttekung i veckan. Det kunde inte Timrå, som plötsligt förvandlats till lillebror norr om Rinkeby efter att ha varit etta i flera år.

Sen är det en annan sak att man kan tycka att människor som dricker paraplydrinkar till första perioden inte är riktigt, vad ska vi säga ... hockeymässiga. Men det är en lyxåsikt och den betalar inte spelarlöner.

– Men jag tror faktiskt inte att grejen är att sitta och äta när man ser hockey, säger klubbdirektören Thomas Johansson.

Hallen är lite konstig, läktarna är lika branta som Åres störtloppsbacke.

Det är risk för svindel. Men Timrå vet att de måste gå vidare. De investerade 17 miljoner i år på ett nytt kök – 800 middagar per match är snittet – och en ny pub. Det finns planer för nya loger utöver de 21 som redan finns och är uthyrda, kanske också en skybar.

Lasse Anrell