"Riksbuse" - och mjukispappa

Per Ledin om familjen, slagsmål och om att leda utvisningsligan

MONTAGE Bilden är manipulerad.
Foto: Jimmy WIXTRÖM
MONTAGE Bilden är manipulerad.
HOCKEY

Det går aldrig att vara likgiltig inför en spelare som Per Ledin - ny ledare i elitseriens busliga.

Men vem är han egentligen?

En hatad hockeyspelare - eller en snäll mjukispappa?

Svaret:

Både och.

Per Ledin blev ett begrepp under SM-finalerna mot Frölunda i fjol.

Först då han skrek "tjockis" efter Tommy Salo direkt in i tv-kamerorna och sedan spädde på med klassikern "råttet är mågat".

Sedan då han kallade en måldomare i Göteborg för "tjocka, jävla tattare".

Och så fyllde han på med att pussa lagkompisen Emil Kåberg, fullt guldmålad och i bar överkropp, på Sportbladets klassiska bild efter SM-guldet i våras.

Det är svårt att få den bilden att gå ihop med den Per Ledin som går upp klockan sju varje morgon och lagar frukost åt barnen Filippa, fyra år och Filip, två och ett halvt, så att hustrun Petra kan koncentrera sig på minstingen Felix, sex veckor.

Eller den Per Ledin som går ut och källsorterar soporna på kvällen.

Speciellt nu då han toppar elitseriens busliga och har hamnat i nytt fokus.

- Men någon buse är jag inte. Och att jag leder busligan är inget annat än ren parodi, säger Ledin.

- Jag har fått två matchstraff som inte varit någonting att blåsa för alls. Först slog jag klubban lite lätt i baken på Luleå målvakt Terho Leinonen och fick 5+20 för spearing. Sedan höll jag och Skellefteås Per Helmersson i varandra en stund. Och båda fick fem minuter för roughing. Han var nog lika förvånad som jag.

Hamnat i ett felaktigt fack

Du ser dig inte själv som en buse?

- Nej, det har aldrig gjort. En buse för mig är de som kommer in och tar fighter. Som det är i NHL.

Hur ser du på dig själv som spelare, då?

- Jag tycker att jag är en offensiv spelare, som bygger mycket på min skridskoåkning och inställning. Jag tycker personligen att jag hamnat i ett fack där jag klassas mer som buse än som en lirare. Men om jag bara var en buse, skulle jag aldrig ha vunnit interna poängligan och blivit framröstad som årets spelare i Luleå två år rad.

Du slåss inte speciellt ofta?

- Nej, jag tror inte mina tränare eller Loob skulle vara så glada om jag åkte runt och slogs. Reglerna är ju sådana här hemma. Men skulle de ändra reglerna skulle jag inte ha något emot att ha en fight varje match. Min morfar Harald Stenberg var norrlandsmästare i boxning och det är många som stoppat mamma och pappa uppe i Luleå och sagt att de ser vem grabben brås på. Men själv såg jag aldrig honom boxas. Jag var bara två, tre år då morfar gick bort.

Nedklubbad av Salo

Du tycker slagsmål hör till hockeyn?

- Nja, men när det uppstår sådana känslor som det blir ibland på isen, så handlar det om stolthet för mig. Att stå upp för laget. Om någon sedan slår av näsan på mig, så kvittar det. Det handlar om prestige och att man aldrig ger sig. Det är bara resa sig upp och så får de sopa ner mig en gång till. För mig kvittar det om jag åker på stryk eller inte. Det viktiga är att laget vinner.

Är det något du verkligen ångrar att du gjort?

- Ja, det var väl lite det som hände i fjol. Just det där med tattare och tjockis. För det första kunde jag valt vilka ord som helst. Man var uppjagad och i Salos fall hade jag fått flera yxhugg bak i vaderna. Det framgick aldrig att jag blev nedklubbad av honom och att det var därför jag var upprörd. Och tattare visste jag inte vad det var. Det var bara ett gammalt uttryck som jag använde. Men med facit i hand skulle jag inte ha gjort det.

Men du får höra en hel del själv på isen?

- Det kan man lugnt säga. Det är därför jag försöker snacka först, så slipper jag höra vad de andra har att säga.

Men du är inte speciellt populär hos motståndarna. När Sportmagasinet frågade ett urval elitseriespelare vem de tyckte var elitseriens mest överskattade - då vann du överlägset?

- Ja, men det där tar jag för vad det är. Jag tar det med en klackspark. Jag ser det positivt och att jag är en spelare som är jobbig att möta.

Hur skulle du beskriva dig själv som människa. Privat, alltså?

- Jag är positiv, glad och försöker vara hjälpsam mot alla. Jag är uppfostrad på det sättet. Framförallt att vara glad och lättsam. Det är naturligt att man försöker njuta av livet. Då blir allt positivt.

Hur är du som pappa till dina tre barn?

- Det ska väl egentligen andra svara på. Det är omöjligt att säga själv. Men barnen är det bästa som hänt mig.

Kan spela i tio år till

Har du några planer på vad du ska göra när hockeykarriären är över?

- Jag är utbildad barnskötare, så jag kan jobba på dagis och förskola. Men jag har alltid drömt om att bli idrottslärare. Det känns som det skulle passa mig bra. Jag gillar jobba med ungdomar. Men det är långt dit. Det känns som jag har tio år kvar som hockeyspelare.

Så du ska hålla på tills du blir 38?

- Ja, det är inga problem. Jag har aldrig haft problem med motivationen.

Varför flyttade du till Färjestad? Det blev ett himla liv hemma i Luleå?

- Ja, men jag hade kommit till ett vägskäl. Vad ville jag göra med mitt liv. Som jag kände då var att mina barn var små och det var lättare att flytta då. Jag hade varit i Luleå väldigt länge. När jag fick erbjudandet från Färjestad, kände jag att den chansen kanske inte skulle komma igen. Jag fick chansen att vinna SM-guld och ta ytterligare ett steg i karriären.

Men sedan blev du hatad av Luleåklacken?

- Ja, men sånt där hör till tycker jag. Det ska vara drag kring hockeyn. Att folk lever ut sina känslor är inget som påverkar mig.

Men Ledin påverkar andra.

Ständigt och jämt.

Han är bara sådan.

Har en son på tre månader