Laget sviker – publiken gör det inte

Anrell: Dagens Frölunda saknar Broströms elakhet

HOCKEY

GÖTEBORG. Det finns en bild nere i katakomberna i Scandinavium som jag inte kan släppa.

Det är bilden av ”Bros”.

Det ena jag inte kan släppa är tanken på om han var dåre eller geni.

Det andra är vad bristen på ”Bros” betyder i dagens Frölunda.

Om man läser i uppslagsverket står det:

Anders ”Bros” Broström är en legendarisk svensk ishockeyspelare.

Under hela sin elitseriekarriär tillbringade han 640 minuter i utvisningsbåset. ”Bros” var ofta utsatt för AIK:s hejarklacks, det så kallade apberget, hatattacker. Under en match säsongen 1982/1983 på Johanneshov gjorde ”Bros” en total uppåkning från eget mål, tog sig igenom hela hemmaförsvaret och gjorde sedan mål. Han avslutade uppvisningen genom att visa apberget fingret, vilket orsakade mycket högljudda protester.

Kan tro det.

Det var starkare känslor på den tiden. I alla fall annorlunda. Black Army på hockey ... bara det låter som en förlorad värld. Bros – även han låter som en förlorad värld. Det saknas en ”Bros” i Frölunda. Väldigt mycket stundtals. Det saknas hans intensitet och elakhet. Det saknas hans passion och geniala dumhet – om ni missförstår mig rätt vad gäller dumhet, dumhet är ju oftast bara ett annat ord för engagemang.

På den uppförstorade bilden på väggen i Scandinavium kan man se ”Bros” i en tät närkamp med två Djurgårdsspelare. Den ena är Mats Waltin. Bros har uppenbarligen försökt mosa minst en av stockholmarna. Om han lyckats är svårt att säga. ”Bros” ligger raklång – i luften. Mats Waltin ser ut att ha ont. ”Bros” kan mycket väl ha ännu ondare. Bros skridskoskena är millimetrar från Waltins ansikte.

Hela situationen ser farlig ut.

Färjestad har sina Kåberg och Ledin. HV 71 har sina Jämtin och Jens Karlsson. Vad har Frölunda? De hade Karlsson, de hade bröderna Esbjörs, men sen gick de till HV och blev slätkammade och nu är bara en av dem tillbaka och han är synbarligen helt skadad av tiden i Jerusalem. Han tacklar mindre än konståkare, ett av de konstiga djur man ser träna ibland utanför Frölundaspelarnas omklädningsrum.

Bros var världens snällaste utanför rinken.

Saknar sin själ

Det är Kåberg och Ledin också. Det är det som är hockey. Även apberget var snällt, för att inte säga mesigt, privat.

Men på isen är de här spelarna lagens själ. Det lag som saknar sin själ saknar sig själv. Som Frölunda. Kanske är det snarare det som är Frölundas kris än att a-femman inte gör mål. Det saknas kött och muskler och därigenom själ.

Ungdomarna prioriterades bort

Frölundas själ var också dess unga spelare. De drog in med den så kallade dragkedjan och sen kom horder av lovande junisar efter. Alla unga talanger ville till Göteborg. Bengt-Åke Gustafssons son nobbade Färjestad, han skulle som alla andra dra till Göteborg, Där var det ju drag kring hockeyn. Jonas Ahnelöv nobbade Djurgården, han skulle till Göteborg. Samtildigt hände nåt i Göteborg; de unga spelarna fick inte spela så mycket, finnar och andra fick företräde, Frölunda skulle ju hålla sig kvar i toppen. Plötsligt drog ungdomarna västerut istället. Ett gott rykte tar åratal att bygga upp, Frölundas rykte som stjärnfostrare försvann fortare än en tränare sparkas.

Vad finns kvar nu av själen?

Publiken, kanske. Den är fantastisk. Det är mer eller mindre fullt på alla matcher. De buar då och då, men inte särskilt ofta. Banderollen ”Inte hata – bara älska” hänger kvar vid ståplats. Visst hatar de en smula, men mest hatar de väldigt göteborgskt, lite så där ni vet, där man hatar sin egen dödlighet mer än man älskar motståndarnas.

Och Bros? Jodå, han går på matcherna ibland. Han är frommare än nånsin. Han är ju inte på isen ...