Våldet har återvänt – och värst var misshandeln på isen

Stefan Alfelt: Av alla svarta rubriker bekymrar mig Rögle-AIK mest

HOCKEY

MALMÖ

Våldet har återvänt till vår ishockey.

Självklart obehagligt, men ordförande Christer Englunds reaktion är för mycket moralpanik för mig för att jag ska tro på effektiva åtgärder.

- Det vi ser är nytt för oss, säger Englund.

Är det fullständigt bortglömt att hockeyfans för inte så värst många år sen faktiskt på fullt allvar bokstavligen skulle buras in på läktarna?

Tydligen. För det verkar som att strategier för att få stopp på tillfällighetstjafs måste pånyttfödas när något skett i stället för att man har en konsekvent långsiktighetsplan för att bemästra skiten.

För vad är det som orsakat rubriker den senaste tiden i svensk hockey? Bombhot.

Otäckt som fan. Självklart. En detonerande bomb inne i en fullpackad idrottsarena är ett mardrömsscenario oavsett hur osannolikt det än är att ett hot ska övergå till action. Hota gör galningar eller ungar som trappat upp från att ringa tanter och fråga om de har "bakvärk" till häftigare kickar.

Samtidigt kan ett bombhot aldrig nonchaleras - men gör det saken verkligen till ett hockeyproblem mer än ett problem för samhället att hålla folkets psykiska hälsa fräsch?

Inget idrottsproblem

I går slogs vad vi slentrianmässigt kallar för rivaliserande huliganer i Helsingborg. "Fotbollsanhängare" mot "ishockeyfans".

En förfajt inför en ishockeymatch som skulle spelas i Malmö mellan Malmö Redhawks och HV 71.

Vad säger det oss mer än att det finns folk som i allmän mening inte är riktigt kloka? Två saker.

4Att det finns ett våldsförhärligande drag hos många så kallade vanliga mänskor och att det är intressantare att utreda och åtgärda än myndigheternas intresse för hyfsat reglerade kampsporter.

4Att det inte är ett idrottsproblem.

Brott som begås utanför en idrottsarena är ett polisiärt problem. Till och med pyrotekniska attacker under en match är i huvudsak en polisangelägenhet eftersom de kan innebära fysisk fara för andra åskådare. Klubbarnas åtagande är att genom visitation förhindra publik att ta med sig farliga saker och där kan jag hålla med om att bristerna är oacceptabla. Jämför med en Stoneskonsert med 70 000 åskådare där inte en käft skulle kunna få med sig något förbjudet.

Svensk idrottspublik är van att kunna komma sent till matcher och snabbt komma in. Det är dags att lära om på den punkten. Kroppsvisitation för alla är obehagligt men nödvändigt på all större arenateater som toppidrott är i dag. För sporternas överlevnad.

Kameraövervakning är ett led först i nästa steg, det dömande när någon ändå genomfört vad som är en brottslig handling. Därmed är det också en sak för polisen och inte klubbarna.

Ge en oerhört lång avstägning

Av alla svarta ishockeyrubriker de senaste veckorna är det matchen Rögle-AIK som bekymrar mig mest.

Utan att känna Mats Christéen tycker jag att han gjorde ett sympatiskt intryck i tv när han ångerfullt skildrade knockouten av Mikael Gath och dödshotet mot Samuel Beckstrand.

Christéen tycker inte illa om någon av Röglespelarna hävdade han och jag tror honom verkligen. Fast det gör saken än mer tragisk.

Hockeyspelare som slåss hatar aldrig varandra. De gör det för att de fostrats i en machosport som inte insett att dess kultur tillhör en svunnen tid.

Det är aldrig häftigt att slåss när man utövar idrott där fysiskt övervåld är förbjudet. Därför måste hockeyförbundet bestraffa Christéen med en oerhört lång avstängning.

Det är faktiskt mycket viktigare än att Englund och hans förbundspolare mötessvamlar om sånt de uppenbarligen inte har känsla för.