Elitserien – en bakgård

HOCKEY

Alla hyllar den jämna och totalt oförutsägbara elitserien i ishockey. Men – det finns men.

Plockar man bort skygglapparna och lyfter blicken upptäcker man någonting obehagligt i horisonten.

Det handlar om kvalitén på elitserien.

Den är nog inte så hög – är jag rädd.

Jag vet, det är lätt att ryckas med i Rögles fantastiska start, Skellefteås återupprättelse och Brynäs återuppståndelse.

Publiken och klubbledarna – åtminstone i de tippade bottenlagen – hjular i bänkraderna och är glada över att nerven fortfarande finns kvar.

Allt borde vara frid och fröjd i hockey-Sverige, eller?

Ingen vacker sanning

Skrapar man lite på ytan är sanningen inte lika vacker. Att elitserien är så förbaskat jämn, att tippade bottenlag slåss i toppen och att tippade topplag slåss i botten är – håll i er, nu kommer det – ett rent underbetyg åt elitserien.

Varningsklockorna har ringt. Förra säsongen var Per Ledin, Andreas Jämtin, Jonas Frögren och Daniel Larsson stora profiler i elitserien, men nu är trion i Nordamerika och alla är förpassade till farmarligan – vissa till och med stundtals till farmarligans farmarliga. Det är oroväckande.

Hockeyfolk har länge pratat om att elitserien är världens näst bästa liga – efter NHL – och lite försiktigt undrat om nystartade KHL snart är förbi? Jag har egentligen aldrig förstått diskussionen, eftersom topplagen i Ryssland alltid varit bättre än motsvarande svenska.

Det är bara ta en snabb titt på de senaste årens matchutbyte mellan svenska och ryska klubblag för att förstå vad jag menar. Nu har vi fått Champions Hockey League och svenska lag har inte imponerat där heller. SM-finalisten Linköping förlorade i premiären mot tjeckiska Slavia Prag och häromveckan åkte laget på förnedrande 2–7 hemma mot schweiziska Zürich.

Nummer 2 i världen? Aldrig. Nummer 3? Fan vet.

Nästan komiskt att höra Håkan Loob

Mattias Weinhandl, Fabian Brunnström, Tony Mårtensson, Pavel Brendl och Johan Åkerman är några andra profiler som lämnat elitserien och dessa har inte ersatts. Någon gång måste den stora utvandringen börja märkas och det gör den i dag – med all önskvärd tydlighet.

Någon frågar sig vad det spelar för roll? På kort sikt gör det förmodligen inte så mycket. Elitserien i dag är otroligt spännande och oviss, men i förlängningen är tillbakagången en stor fara. Redan nu blir man fundersam när man tittar på poängligan och noterar att sex av de tio främsta är utlänningar och bästa landslagsspelare till Karjala Cup – nyinkallade Rickard Wallin – parkerar först på 20:e plats.

Det är nästan komiskt att höra klubbledare som Färjestads Håkan Loob prata om att elitserien börjar bli för liten – att det nu är dags att hitta en bättre liga till hans ”stjärnspäckade” lag.

En snabb titt i tabellen skvallrar om att Färjestad har nog med problem på hemma­plan. Nej, det är dags att plocka bort skygglapparna.

Klubbmärkena är desamma, men produkten ordentligt devalverad.