”Ville inte vakna”

Robin Rahm talar ut om känslorna sedan dopningsavslöjandet: ”Hade jag haft en pistol till hands så hade jag nästan skjutit mig själv”

Foto: LARS HEDELIN
HOCKEY

Efter dopningsavslöjandet har han inte läst en enda artikel om sig själv.

Med fiske och ständigt stöd av familj och tidigare lagkamrater bearbetar Robin Rahm sina skuldkänslor.

– Nu ser jag ljuset i tunneln. Innan kändes det som att hade jag haft en pistol till hands så hade jag nästan skjutit mig själv, säger Rahm till Sportbladet.

Följetången om Robin Rahm behöver knappast en längre introduktion. 28:e juni lämnade Rahm ett dopningsprov, i onsdags kom provsvaret och på torsdagen offentliggjorde hans förra klubb Färjestad att målvakten åkt fast i en dopningskontroll.

Fem dagar senare börjar Rahm får distans till sitt ödesdigra beslut. För Sportbladet berättar han om den senaste tidens turbulens, om uppskattningen till Färjestad och hur han körde sin karriär i botten.

Hur mår du nu?

– Det börjar bli lite bättre. Chocken över vad jag gjort börjar släppa och jag börjar acceptera läget, säger Rahm.

Vad har du gjort de senaste dagarna?

– Jag har varit med familj och vänner. De har stöttat mig till 100 procent. I dag (läs: i går) har jag varit ute och fiskat. Det har jag gjort en del och det är väldigt rogivande och skönt. Sedan har jag haft besök av kompisar.

Hur har kontakten med laget varit?

– Den har varit bättre än vad jag kunnat tro. Jag har fortfarande stöd från klubben och kontakt med spelare. Det betyder jäkligt mycket att Färjestad inte vänt ryggen till även efter det som hänt. Jag uppskattar det verkligen. Jag har mycket kontakt med Lennart Carlsson (mental coach) och Erik Granqvist. Jag har fått det stöd jag behöver.

”Ville inte vakna”

Har du fått extra stöd av någon särskild?

– Nej, jag kan nog inte peka ut någon särskild. De jag hängde med i laget, de yngre killarna (Dick Axelsson, Mikael Johansson med flera) har skickat sms och sagt att det bara är att ringa om det är något, om jag vill hitta på något och typ bara spela tv-spel. Det betyder mycket.

När du vaknade upp dagen efter allt kring dopningen blivit känd, vad tänkte du då?

– Första dagen var en mardröm och jag ville inte vakna. Men nu inser jag att det finns mer i livet och att jag till slut kommer kunna gå vidare. Nu ser jag ljuset i tunneln och förstår att trots det jag gjort så är livet inte slut. Innan kändes det som att hade jag haft en pistol till hands så hade jag nästan skjutit mig själv.

När kände du att du började må lite bättre?

– Det var då när jag pratade med laget och bad om ursäkt. Det var jäkligt tufft att göra det och se de i ögonen. Att sedan inte veta att jag kommer få vara delaktig i det laget var också jobbigt att inse.

Din ursäkt var väldigt känslosam sägs det. Vad sa du till laget?

– Jag bad om ursäkt för allt. Men jag kommer knappt ihåg vad jag sa och jag har en liten minneslucka. Men jag kände att det var viktigt att göra det för att kunna gå vidare även. Även om det var ett tufft steg att stå framför alla så var jag tvungen att ta det.

Undersöker spel i USA

Hur tror du att du kommer må när säsongen startar?

– Det kommer vara riktigt tufft. Jag får se om jag kommer titta på någon hockey. Hockey är det bästa jag vet men vi får se hur det går.

Hur ser framtiden ut? Kommer du tillbaka?

– Jag hoppas det och det är det jag strävar efter. Men just nu vet jag ingenting. Jag vet inte vart jag ska bo, om jag ska fortsätta träna på egen hand eller hur det kommer bil.

Vad har din agent sagt då?

– Han (Bjarne Lundh) har gett mig fullt stöd. Han har sagt att det kan finnas någon möjlighet att spela i USA. Men det måste undersökas. Är det ett alternativ får man väl fundera skarpt på det om det blir aktuellt. Nu väntar på mitt straff och sedan får vi utgå i från det. Jag vet inte alls vad som kommer hända. Men jag vill tillbaka till hockeyn.

Mediebevakningen har varit intensiv sedan det blivit känt att du dopat dig. Har du läst något?

– Jag har inte läst något alls i tidningarna. Jag tror det är bäst så, säger Rahm och fortsätter:

– Men det går inte beskriva hur mycket jag ångrar att jag tog det beslutet jag tog. Jag önskar att allt var ogjort. Nu väntar jag på att få mitt straff så att jag kan gå vidare.