Pinsamt och blekt, Frölunda

Hans Abrahamsson: Inte domarinsatsen som fällde göteborgarna

HOCKEY

Det går att ha åsikter om båda situationerna som Frölunda rasade mot i går.

Men det var definitivt inte domar­insatsen som fällde laget.

Jag kan bara hoppas att de fokuserar på sina egna brister, annars kommer Luleå skicka ut göteborgarna från slutspelet i fyra raka matcher.

Hans Abrahamsson.
Hans Abrahamsson.

På de fyra första matcherna i det här slutspelet har det redan varit tre minst sagt uppmärksammade händelser. Jag vet inte hur smart beslut det var att ge slutspels­lagen sju–åtta spelfria dagar inför kvartsfinalerna. Balansen mellan adrenalin och omdöme har varit allt annat än bra under den inledande kvartsfinalrundan.

Efter matchen i Luleå snackades det om två situationer.

Först föll Dick Axelsson på Cam Abbotts klubba och sekunderna senare gjorde Linus Persson 3–1, framspelad av just Cam.

Det var en svårbedömd situation.

Visst, du är alltid ansvarig för din klubba, men är den i isen och någon kliver på den är det en svår gränsdragning. Nu var Cam Abbotts klubba lite väl långt ut från kroppen.

Samtidigt: Frölundabacken Christoffer Persson hade definitivt inte behövt kliva ut så hårt på Abbott och lämna Linus Persson helt fri framför egen målvakt.

Men det var bara ett av många felbeslut från Frölunda den här kvällen.

Svårbedömt

Den andra situationen slutade med en misstänkt hjärnskakning för Per-Johan Axelsson.

Veteranen skulle gräva ut en puck från passningsfickan i egen zon. Luleåforwarden Joonas Vihko kom med hög fart och tacklade Axelsson, som stod en bit från sargen.

Svårbedömt även där.

Axelsson kunde ha skyddat sig bättre genom att vara närmare sargen, i den situationen är risken stor att bli tacklad. Vihko ser att Axelsson är oskyddad men gör ingenting för att hålla igen. Jag tycker även att armbågen delvis är med i tacklingen.

Domarna bedömde axel mot axel och valde att ge två minuter för boarding. Jag hade inte protesterat om det blivit matchstraff, däremot ingen avstängning.

Ensam är arg

Många i Frölunda var arga efteråt. Argast var lagkaptenen Joel Lundqvist.

Men det var inte de här två situationerna som fällde Frölunda.

Lundqvists ilska var nog i första hand ett utslag av frustration över den bleka insats hans lag svarade för. En förutsättning för att gå långt i ett slutspel är att ha en tydlig spelidé som alla står bakom, och där alla är bredda att ta sin roll.

Allt det här saknade jag hos Frölunda.

Frågan inför slutspelet var hur mycket moral och stridslust det egentligen finns kvar i detta Frölunda. Är de beredda att gå ut i en sista strid med Kent Johansson, eller går alla och väntar på att Roger Rönnberg ska rida in i Göteborg och ta över laget?

Efter att ha sett den första kvartsfinalen lutar det definitivt åt det sistnämnda. Frölunda måste få med alla spelare på tåget om de ska ha någon möjlighet att rubba Luleå.

Offensiva spetsspelare som Fabian Brunnström och framför allt Mathis Olimb trampade luft. Dick Axelsson hade återigen en sån kväll där han fokuserade på allt utom det han verkligen ska fokusera på. Joel Lundqvist känner att han är för en för ensam.

Backspelet var stundtals pinsamt svagt framför det egna målet.

Vi får se om ilskan mot Joonas Vihko kan svetsa samman laget.

Finländaren kommer garanterat inte få någon lätt fredagskväll i Scandinavium.