”Här tjänar vi en tiondel av vad de gör”

Anton Axelsson om KHL: ”Spelar du en säsong där har du hus och bil betalt resten av ditt liv”

1 av 5
”Jag gillar inte att stå i centrum” Anton Axelsson, 27, blir inte igenkänd på gatorna i Göteborg – och trivs med att vara en doldis. ”Jag är van vid att inte få rubriker”, säger Frölundas forward. Foto: Thomas johansson
HOCKEY

GÖTEBORG. Ofta i skuggan av brorsan och sällan rubrikernas man.

Sportbladet tog ett snack med Anton Axelsson, 27, om nya ­Frölunda, sparkade bästa polare, drömmen om feta cash och bussresan till Österrike.

– Jag kan tycka att jag får för mycket kredd internt ibland, ­säger han.

Anton Axelsson kommer släntrande upp för Avenyn. Han har ­semester och stressar sig inte ­igenom dagarna, men har ändå kört ett styrkepass på förmiddagen följt av en lunch med Bostonstjärnan Loui Eriksson.

Sen fotografering för Sport­bladet i klassisk Göteborgsmiljö med Poseidon i bakgrunden. ­Ingen verkar ta någon större ­notis om Frölundas hemmason.

– Jag blev betydligt mer igenkänd i Timrå. Här är det lugnt och det tycker jag är skönt. Jag gillar ju inte att stå i medias centrum. Det har aldrig varit min grej ­riktigt. ”Pebben” (brorsan Per-­Johan) är mer bekväm med det där. Jag är van vid att inte få rubriker.

Hur ser du på att ”Pebben” har slutat?

– Det är ju inte bara han som­ ­inte är kvar, det är ju (Fredrik) Sjöström och ”Mike” (Mikael Johansson) också. Tre av mina närmsta vänner är inte kvar längre. Men så är det ju i alla lag, det försvinner alltid några. Så att brorsan är borta känns inget speciellt, faktiskt. Samtidigt så träffar jag ju honom så ofta ändå.

Hur reagerade du på att ­Frö­lunda sparkade Sjöström och Johansson?

– Jag blev förvånad. Men jag ­accepterar och respekterar det. Det var inget lätt beslut för Frölunda att sparka två superkillar. Sen var det synd att det var två av mina närmsta vänner, men vi får lägga det bakom oss nu.

Är lagets storebror

Frölunda har gjort stora förändringar inför kommande säsong. Kostnaderna ska kapas och det är unga och ­billiga killar det främst satsas på. Hela ledar­teamet är nytt och nio spelare har värvats.

– Det känns jävligt ­intressant. Drivet på träningarna nu är ­härligt och det blir ofta så med yngre ­spelare. Sedan får vi se efter ­säsongen om den här satsningen är på gott eller ont, men jag är väldigt optimistisk, säger Anton ­Axelsson som med sina 27 år nästan får ses som en veteran i sammanhanget.

– Bäckman och Kahnberg får ­vara lagets pappor. Jag är mer som en storebror.

Vad är det för skillnad mellan förre tränaren Kenta Johansson och Roger Rönnberg?

– Roger var jävligt ­noga med att direkt ­berätta hur han ser på ­hockey och hur han ­ville att vi ska agera i olika moment. Kenta ­valde att ta det senare, och det är fine med mig. ­Roger är rakare och mer ”pang pang”. Kenta är mer en avslappnad ­gubbe som det är svårt att inte komma överens med. Han ­litade på oss spelare och ­gjorde ett bra jobb här. Men nu är det nytt blod och nya tag.

Anton Axelsson, som i vintras skrev på ett nytt tvåårskontrakt, är en hårt arbetande forward och inte direkt känd som någon målspruta.  

– Jag har en tacksam roll och ­behöver inte göra så många ­poäng. Jag kan tycka att jag får för mycket kredd internt ibland. ”Du var bra i dag”, jo men jag kunde ju gjort det där målet. Jag är själv­kritisk och vill också vara med och bidra med poäng.

Vill spela i tio år till

Drömmer du fortfarande om NHL eller KHL?

– Nej, nej, nej. Det var länge sen jag släppte det. Skulle det hända så händer det, men jag har inte ­ägnat en tanke åt det. KHL är inte jätteomöjligt, men det är ändå en bit dit.

Lockar stålarna?

– Det är ju enorma pengar där borta. Jag förstår alla som går dit. Spelar du en enda säsong där har du hus och bil betalt resten av ditt liv. Här tjänar vi en tiondel brutto av vad de får netto i KHL. Sedan är Sverige fantastiskt med tryggheten. Man har det jävligt bra här och vi tjänar ju absolut inte dåligt.

Hur länge till vill du spela?

– Det beror på vad kroppen s­äger, jag har ju haft en del större skador, men jag kör gärna tio år till. Jag har exakt samma sug som när jag var 19. Jag såg ju på brorsan förra året, det var inte alltid jättekul att träna en solig dag

i juli. Men jag hoppas att jag har kvar suget när jag är 37–38.

”Det jobbigaste jag gjort”

I juni åkte Frölunda iväg på ett uppmärksammat träningsläger till Österrike. För att få bättre lagsammanhållning och att samtidigt kunna spara några kronor åkte Frölunda buss. 21 timmars resa ­enkel väg. ”Det är inte kul att åka buss”, sa forwarden Dick Axelsson till Sportbladet.

– Det var faktiskt roligare än jag trodde, inte alls så farligt. När man klev på bussen igen efter att ha gått av på färjan fick man en nytändning. Och själva lägret var jätte­lyckat, säger Anton Axelsson och berättar om en utmaning de fick sista dagen:

– Vi skulle gå hela vägen upp till 2 000 meters höjd. Rätt upp för svarta skidbackar. Bland det ­jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Alla steg från det allra första bränner i benen, det finns inte en plan yta. Jag fick mjölksyra i benen ­efter 20 minuter och det tog en timme och 40 minuter. Annars är ju mjölksyra vår grej. Du kan få det efter fem minuter på isen men ska ändå orka spela i 2,5 perioder till.

Hur ser semesterplanerna ut?

– Jag har hälsat på tjejen i Sundsvall och varit på Gatufesten. Druckit cola och kollat på konserter. Jag skulle åkt till brorsans lägenhet i Spanien en sväng, men jag skiter i det. Det blir mest att hänga i Göteborg. Och jag har lite träning att ta tag i.

AXELSSON OM SKÖNASTE...

SPELAREN PÅ OCH UTANFÖR ISEN

– Pelle Hallin i Timrå. Jag gillar sättet han spelar på och hockeyn han står för. Sen finns det inte en sekund när du inte ­skrattar med eller åt honom.

DOMAREN

– Jag säger ”Kuben” (Thomas Andersson). Man kan skämta med honom och skälla på honom. Jag gjorde en dum grej när jag visade honom mitt brutna finger och tyckte att han skulle ta en utvisning. Men han hade ju inte sett situationen.

FANSEN

– Leksands. De har folk i ta mig fan hela Sverige. Bara att de kommer upp gör ju att publiksiffrorna blir högre. Det är ­alltid kul att spela där.

ARENAN

– Den i Karlstad, sen den blev ombyggd. Alltid bra drag och jag gillar isen och ­plexit.  Sånt som ni inte tänker på men som vi spelare gör.

SKÄGGVÄXTEN

– Jag tar den sämsta skäggväxten. Oscar Sundh i Luleå. Han har brutalt dålig skäggväxt skulle jag vilja säga.

FRISYREN

– Loui Eriksson. Han ser exakt ut som Håkan Hellström. Det är helt sjukt. Och lite som min mormor. Hon har också en ­sådan frisyr. Så han är lik både Håkan Hellström och min ­mormor. Skriv gärna det.

MINNET

– J20-guldet 2004/2005. Ett sådant jävla lag vi hade, med spel­are som Loui Eriksson, Fredrik Pettersson, Patrik Zackrisson och Christoffer Persson med fler. Ett enormt lag. Jag tror att vi slog Luleå i finalen med 3–1 borta och 9–2 hemma.

RYKTET

– Att ”Pebben” skulle tillbaka till NHL förra året. Då fattade jag ingenting. Det var ju nästan lite sant också och det var ju ännu sjukare. ”Fan ska han dit nu igen”, tänkte jag.

CITATET

– ”Losers always whine about their best. Winn­ers go home and fuck the prom queen”. Från film­en ”The Rock” med Sean Connery. Jag syftar alltså inte på att jag ska hem och sätta på baldrottningen, utan mentaliteten att man i stället för att gnälla ska se till att få jobbet gjort.

MATEN

– Stuvade makaroner och falukorv.

FILMEN

– Batmantrilogin, den senaste då.

RESAN

– Boston och Cypern. Jag tar bägge. Boston är övergrymt och nu blev ju Loui Eriksson trejdad dit också. Roligt.

PERSONEN

– Denzel Washington. Han är ju fantastisk i varenda film han gjort. ”Flight” är grym.

UPPLEVELSEN

– När fansen i Timrå sjöng ”Ja må han leva” när jag fyllde år. Jag trodde inte ens att de visste vem jag var. Det var fräckt.