I Finland är han lika stor som Foppa är för svensk hockey

Mats Wennerholm

Det känns både skrämmande och overkligt, precis samma tomhet som då jag fick veta att Pelle Lindbergh kört ihjäl sig borta i Philadelphia 1985, det år han utsetts till NHL:s bäste målvakt.

Det blir särskilt svårt att bära då det handlar om en människa man träffat så ofta och med en talang man som hockeyälskare vill se blomma ut på allvar.

Pelle Lindbergh hann precis dit.

Saku Koivu kanske aldrig får chansen.

Sverigedödare i hemma-VM

Jag minns fortfarande larmet i finländarnas omklädningsrum efter VM-guldet i Globen 1995, Finlands första någonsin.

Det var mitt första riktiga möte med Finlands nya supertalang Saku Koivu, då bara 20 år.

Cigarröken låg tät i omklädningsrummet, champagnen sprutade och Koivu satt trött men lycklig i ett hörn tillsammans med kedjekompisarna Ville Peltonen och Jere Lehtinen.

Kalle Anka-kedjan som var inne på alla de fyra finländska målen i finalen mot Sverige i finalen. Sverige gjorde bara ett.

Det var Finlands dåvarande förbundskapten Curre Lindström som plockat ihop den unga succékedjan, där Koivu var centern och spelgeniet.

– Är det någon spelare jag ska tacka för VM-guldet, så är det han, säger Curre idag.

– Han är en av de största lilla spelare jag haft att göra med.

Kortväxte Koivu gjorde en strålande turnering och utsågs till VM:s bäste forward. Det gjorde honom till nationalhelgon i Finland.

Han var Finlands Peter Forsberg, en gudabenåd talang, formad av ryske tränaren Jurzinov som jobbade för Koivus klubb TPS Åbo för att lära ut klubbteknik och skridskoåkning till ungdomarna i klubben.

Koivu var en mönsterelev i den skolan.

Jag själv fick flyga med i finländarnas specialchartrade Finnair-plan från Stockholm till Helsingfors efter guldet 1995.

Lika blyg som Foppa

Koivu & Co möttes av väldiga folkmassor redan på flygplatsen och hundratusentals människor fyllde Helsingfors gator.

Det var en segerfest utan like och Koivu var bara 20 år och redan historisk.

– Att vara med om det här är fantastiskt, men jag har mycket kvar att lära, sa han.

Han var lika blygsam som Foppa.

Curre Lindström ville göra Saku Koivu till lagkapten för det finska World Cup-laget 1996. Han hade sett ledaregenskaperna tidigt och ansåg att Koivu var mogen, även om han bara var 21 år.

Curre fick inte igenom sin kupp, mer konservativa krafter ansåg att Jari Kurri skulle ha kaptensbindeln för lång och trogen tjänst.

Men det skulle bara dröja två år innan Saku Koivu var rekordung lagkapten för Finland – i OS i Nagano.

Den turnering vi svenskar helst vill glömma, men alla finländare minns för evigt.

Vi såg en av svensk hockeys tyngsta förluster någonsin och de flesta minns Teemu Selännes två mål i kvartsfinalen som finländarna vann med 2–1, men jag minns kedjekompisen Saku Koivus lysande centerspel.

Jag minns också att han blev poängkung i OS (2+8) på sex matcher. I konkurrens med världens absolut bästa spelare.

Finland tog brons och Koivu var kung igen.

Därefter har skador dominerat hans hockeyliv och nu var han på väg mot en ny säsong, skadefri för en gångs skull.

Nu, efter den fasansfulla upptäckten, ligger hans liv i läkarvetenskapens händer.

Jag hoppas att läkarna har samma fina handleder som Saku Koivu.