Hetast i NHL

Det låter kanske som ett kaxigt uttalandet.

Inget kunde stämma sämre in på Johan Franzén.

Han förefaller visserligen mycket trygg i sig själv, men är också tystlåten och ser lite förskräckt ut över det enorma intresse hans namn väckt hos både det lokala och det nationella mediauppbåd som flockas runt hans plats i Red Wings luxuösa omklädningsrum.

– Just den biten hade jag väl klarat rätt bra utan, säger han med ett försiktigt leende.

– Att stå i strålkastarskenet är kanske inte det jag tycker allra bäst om.

Men där lär den 28-årige smålänningen få vänja sig vid att vistas.

Från att ha varit en tämligen anonym sarggnetare i fjärdekedjan har Franzén på bara några månader blivit en av Detroits, och hela ligans, vassaste målskyttar.

Han började ösa in puckar under grundseriens sista två månader, fortsatte i den första playoff-omgången – och så kulminerade succén alltså med ett hat trick, tre briljanta mål, mot stackars Colorado igår.

– Jag fick börja spela mer när Holmström och några till blev skakade i slutet av grundserien, förklarar han.

– När det sedan började trilla in några puckar fick jag bättre och bättre självförtroende och...ja, nu börjar det kännas som att jag kan det här.

– Man lär sig liksom var man ska stå och hur man ska göra. Det är sånt som kommer i medgång.

Det mest anmärkningsvärda med hat tricket är att Johan gjorde två redan i första matchen mot Avalanche – och att såväl coachen Joel Quenneville som Avalanche-spelarna i två dagar talat om att det allt ska hållas ett extra öga på den där store, starke, smarte Franzén.

– Fast det tycker jag inte det kändes som att det gjorde, menar han.

– Det hade jag väl märkt.

Eller också är det just det man inte gör när man är så skållhet att allt man företar sig blir rätt.

Anmärkningsvärt är väl också det faktum att vi fått en ny NHL-stjärna – som vi inte vet särskilt mycket om.

Medan praktiskt varje svensk med någorlunda utvecklat sportintresse torde kunna skriva omfattande uppsatser om franzénska lagkamraterna Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg och Tomas Holmström skulle det nog för de flesta vara svårt att få ihop så mycket mer än mening om denne ”late bloomer”.

Men här kommer hjälp på vägen:

Man kan alltid inleda med att berätta att han kommer från bandytrakten Vetlanda.

– Mja, jag brukar säga det. Egentligen kommer jag från Landsbro, ett litet samhälle utanför Vetlanda. Men det är så få som vet vad det är, så det brukar vara enklast att säga Vetlanda. Pratar jag med amerikaner säger jag ”south of Stockholm”...he he.

Och i Landsbro är det hockey som gäller?

– Ja, för hela slanten. Det var aldrig snack om något annat. Pappa spelade tills jag var sex-sju år nånting, och jag var alltid med i hallen, satt på sargkanten när dom tränade och så. Det var mitt andra hem.

Var du bra redan från början?

– Mja, jag började spela när jag var fyra. Då fanns det inga knattelag så jag fick spela mot åttaåringar. Då kan man nog inte säga att jag var särskilt bra, men det hjälpte mig nog. Jag var tvungen att bli bra. Och jag har alltid gjort mål.

Och när blev det liksom allvar?

– Jag höll på i Landsbro tills jag var nitton. Sen kom jag till Tranås och spelade ett år där, under Torgny Bendelin. Och så tog han med mig till Linköping, där jag var med och gick upp i Elitserien. Efter fyra år där fick jag spela i landslaget och samma år blev jag draftad.

Det var Detroits omtalade Europa-scout, Håkan Andersson, som fick upp ögonen för dig?

– Ja, han såg nåt. Som ingen annan såg, he he. Han har bra blick, han kollar kanske efter andra kvaliteter än de mest uppenbara.

Sen kom du hit efter lockout-säsongen?

– Ja, på vinst och förlust. Då var man nervös och storögd. Men det släppte när det väl blev lite matcher och jag märkte att coachen gillade mitt sätt att spela. Annars kanske jag hamnat i farmarlaget och då vet man inte hur det gått.

Sen har det gått bättre och bättre?

– Med några svackor här och där, ja. Det är väl i år jag fått det riktiga genombrottet, när jag börjat göra mål och så.

Du trivs här nu?

– Ja, väldigt bra. Det är en suverän klubb att spela för, man blir väldigt väl omhändertagen.

Bor du, som alla andra ute i förorten?

– Ja, där alla andra bor. Du kanske varit ute hos Lidström någon gång?

Ja.

– Där bor vi allihop. Fast jag har inte fullt lika flådigt hus...ha ha. Nä, men det är kanon där. Det var för tjejens skull också. De umgås ju mycket, de svenska spelarnas tjejer och fruar, så det passade bra.

Blir du kvar här nu då?

– Vem vet, det får man väl se. Men jag hoppas det. Det är väldigt roligt att spela här, det går i ett och det är alltid sånt drag runtomkring.

Fast du tvingas stå ut med uppmärksamheten?

– Så farligt är det inte. Det är ju kul att bli uppskattad också. I alla fall om man förtjänar det.

Sådärja.

Nu vet ni i alla fall lite mer om NHL:s nye, svenske superstjärna.