Äntligen!

Niklas Jihde skriver själv om comebacken i kväll – exklusivt på sportbladet.se

SPORTBLADET

Elva sega och väldigt tuffa veckor har gått sen min axel trasades sönder i derbymatchen mot Balrog.

Men nu är jag tillbaka.

Äntligen!

Som ny spelare i hårdsatsande AIK, var det naturligtvis det tråkigaste som kunde hända för mig.

Jag hann spela tre matcher med mina nya lagkompisar och kände en lust för innebandy som jag knappt någonsin tidigare känt under min innebandykarriär.

Men det är historia nu – för i kväll är det dags att dra på sig den svartgula matchtröjan igen, match borta mot Södertälje.

Läkarna på S:t Görans sjukhus ryckte och drog lite i armen förra veckan och sedan fick jag det sköna besked att det var grönt ljus att ge sig ut på planen igen. Ett tag under den här perioden har jag faktiskt tvivlat på om det är värt allt slit för att komma tillbaka, men svaret är enkelt – det är det!

För känslan när jag äntligen fick vara med mina lagkamrater på träningen förra veckan var obeskrivlig; ungefär som de vilda tjurarna i ”Tjuren Ferdinand”, fast med en något lugnade framtoning i sättet.

Flåset och styrkan känner jag definitivt att jag snabbt får tillbaka. Det svåra är att hitta tillbaka till klubbtekniken och det snabba spelet, för snabbt går det i dagens innebandy. Lustigt att man kan saknar en idrott så mycket som jag gjort, för det är ju bara en lek, som jag nu lekt i över tolv år.

Men som sagt – idrott blir man aldrig för gammal för.

Det var med stor glädje som jag fick beskedet från en av våra nya tränare, Mikael Gunnarzon, att jag var uttagen i truppen till kvällens länsderby mot Södertälje. Jag räknar inte med att få spela något ikväll men inspirationen är hög över att bara få vara med på bänken igen, känna ”tugget” och stämningen i omklädningsrummet minuterna innan matchen startar.

Det är sådant man saknat – gemenskapen i en lagidrott är något speciellt, det var väl därför man la tennisracketen på hyllan en gång i tiden.

Är jag då mentalt redo för spel? Ja, det känns faktiskt så. Jag vet att min axel håller för nya smällar och jag känner att jag har så mycket att bevisa för hela innebandysverige, att jag inte har tid att springa runt och vara rädd.

Min spelstil handlar mycket om att befinna sig framför motståndarnas mål och framför mål är den platsen det brukar smälla mest när det handlar om innebandy. Något byte hoppas jag dock på i kvällens match mot ”Raketerna” från kringelstaden.

Det riktiga testet räknar jag dock med nästa vecka mot Balrog – märkligt att det just blir Balrog som motståndare igen. Den här gången räknar jag dock med att spela längre än en minut...

Niklas Jihde (websport@aftonbladet.se)